Pappa, denna magiska term över en person som jag lärt mig uppskatta, beundra och respektera på ett sätt jag aldrig trott under senaste året.

För att förstå mina nuvarande tankar om denna term så måste jag först berätta lite om min egna far.

Då jag vuxit upp så kan jag med handen på hjärta medge att jag knappast varit det enklaste fall till son. (långt ifrån den svåraste också, iofs)  Som yngre sonen så har jag ganska mjukt glidit i min storebrors skugga och lyckas göra diverse dumma beslut som många gånger pappa rett upp. (också mamma, men hon är ett kapittel för sig, så jag måste dela dessa två åt här i egna bloggposter.) 🙂

Kan bara gissa hur många gånger min pappa suttit och funderat och planerat hur han skall gå tillväga för att uppfylla mina föräldrars plan på att uppfostra sina söner. Hur han suttit och pusslat ihop alla de små delarna så att matbordet skall ha mat, så bilen skall ha bensin, så alla skall hinna till sina egna händelser/aktiviteter, så hans söner skall få nya innespelskor, så försäkringarna skall vara i kraft och så mycke mera.

Då jag var liten så var pappa alltid med mig på hobbyn, må det varit att stå och heja på mig, på ett regnigt fri-idrottsplan, köra till scout träffar, sitta otaliga timmar i handbollshallen då jag tränat och spelat sena kvällar, eller söka hem mig från ngn fest. Han orkade se efter mig och ge både råd och orders för att jag skulle göra rätta beslut. Och OJ vilken mängd kunskap min pappa har. Jag har så länge jag kommer ihåg haft en respekt för pappas kunskan om allt mellan himmel och jord. Frågade man pappa, fick man svar, och allt som oftast riktigt mycke innehållsrikt svar, inte bara svammel.

Pappa var den som tog mig också på konsärer, ishockey matcher och så gott som vart jag ville. Efter att jag gjort bort mig så påminde han mig och hur jag bordet ha gjort, ibland strängare, ibland snällare men alltid hjälpte han mig att fixa i ordning sakerna efteråt.

Det jag ändå inte kommer ihåg gällande pappa skulle vara det att han skulle varit den som busas, kittlas, brottas eller joxat med mig, men på senare dagar har jag blivit berättad att det allt gjorde han också.

Då vi med min förlovade fick vetskapen att vi väntar “små fötter” steg dessa tankar upp till ytan som aldrig förr, jag skulle ju själv bli pappa, jag, jag som gjort alla dessa konstiga och dumma beslut tidigare. Tanken att jag skulle bli medlem i en så fin skara som kallas till pappa var ofattbart.

Detta ledde till att jag fick lite av prestations ångest, hur skall jag klara av detta. Det att min storebror klarar av det är inte konstigt, han har ju alltid varit lik pappa och förnuftig. Vid detta skede då man fick veta om barnet var det otroligt skönt att veta att man har 8+ månader att ens försöka förbereda sig för denna otroliga nya uppgift.

Vid ngt skede kom jag på mig själv att fantisera ut ett skenario, eller kanske en sci-fi dröm, var ifall man skulle kunna ladda ner all information från min pappas huvud, göra några små egna justeringar i databasen och sen ladda upp det i egna huvudet. Perfekt, sen skulle jag veta att mitt barn skulle få den underbara pappa jag haft i tiderna.

Dagen kom då jag blev far, och höll min nyfödda dotter i famnen, då börja jag förstå små delar av vad min pappa har gått igenom och känslor han känt. Den där oändliga kärleken som steg fram, känslan för att se efter att allt är så bra som möjligt för henne, den där oron att hålla henne frisk, hel, och på rätta vägen i framtiden. Jag insåg ganska fort att det inte finns ngt jag inte skulle göra för henne. Det är alltså detta min pappa känner för mig och min bror, vad de flesta pappor känner för sina barn.

Det makalösa är ju dessutom det, att alla dessa samma saker ser man nu ännu också i pappa vad kommer hans barnbarn, samma saker han haft till egna söner. Att se min egna pappa(60+ år) krypa på golvet med min brors äldre son och leka med tågbanan, ta min brors yngre son i famnen och gå runt i lokalen och peka på saker och berätta vad det är. Med ett tålamod värt minst 10 unga män lyssna och vägleda ännu dessa dagar, ofattbart. Men det är så underbart att också se min egna pappa bli helt bortkollrad av glädje och nyfikenhet då jag far på besök nu med min dotter, hans första tös i släkten.

Min pappa har med sina handlingar i tiderna satt ribban högt för mig, men om det är något jag är helt hundra på, så är det att jag skall göra mitt allt för att nå dit. Inte bara för att göra ett så bra arbete som möjligt för min dotter, utan också bevisa åt min egen pappa. “Jag hör en utmaning!” 😉

Jag känner mig hedrad att få vara i denna ärade grupp och skall se till att jag fullför min uppgift, i gruppen som kallas: Pappa. 🙂