Somnar, somnar inte…

Det är på sitt sätt en spännande och underbar stund då man nattar sitt hjärtegryn varje kväll.

Då man ser på allt av vår lilla tös att hon är trött, och det enligt klockan att dags att lägga det lilla hjärta ner för att sova, så kan man gå igenom hela skalan känslor, inom i vissa fall några minuter, ibland en timme+.

Vi har då haft sömnskola och hon har lärt sig att somna i egen säng, så då går rutinen till ganska långt enligt följande varje kväll:

19:00 – kvällsgröt
19:30 – pyjamas och ny blöja
19:45 – kvällsmjölk
20:00 – tandtvätt
20:05 – lägger ner i egen säng

Efter det börjar tösen först leka med sina tår, tutten, tja, allt hon kan tänka sig. Sen skall hon lite rafsa på madrass och annat runt sig. Vid detta skede börjar oftast hennes ögonen lite glappa och hon försöker svänga runt i krypställningen. Detta hindras lätt med att sätta handen på höftet.

Efter det sitter man och håller andan då ögonen sakta går fast, hennes andningen lungar ner sig och blir djupare. JUST då ögonen gått fast pustar man ut att nu somna hon och då öppnas de igen, *morr*.

Ofta blir förra rumban om, men i kortare mall. Ögonen går fast långsamt långsamt och man hurrar inombords tills de igen öppnas fullt och man suckar med en liten desperation.

Ingen rumba men ögonen glider sakta fast och lite upp igen, fram och tillbaka. Lite ofrivilligt krämandes för att hitta den bekväma ställningen och jag känner mig segerfull för nu är det fast i sekunder och det är gjort.

TJI, får man för hon vill ännu svänga på sig till den andra sidan, och samma fram och tillbaka guppande med ögonlocken. Sen brukar det komma en lite djupare pust och HURRAA, nu blev ögonen fast. Hennes lilla kroppna slappnar av fullständigt och det börjar gå en jämn och rytmisk snusande då hon somnat. Vid detta skede har jag alltid lust att stiga upp, räcka upp händerna mot tacket och hojta till; “Seger, jag har vunnit!”

Man tittar på klockan och märker att klockan är runt 21:00, då tänker man bara “shit, vart for den timmen”!

Men då hon somnat och man rätar ut täcket över henne känner man oendlig kärlek mot detta lilla liv som sover sött framför en. Hon ser så lugn och till ro varande, att man skulle kunna bli och sitta bredvid henne, och bara beundra hennes fridfulla stämning. Det är denna stund som alla nervspänningar, egna morr, hundratals nej nej nej som kommit under dagen glöms bort och man har bara lust att lyfta upp henne i famnen och krama henne tills man själv somnar…men bondförnuftet stiger fram och man vågar inte röra henne. För VAD OM hon vaknar?

Denna nervrivande, frustrationsfulla, glada, desperata segerfulla, underbara och alla andra stora känslomässiga rutin har jag glädjen att gå igenom alla kvällar. Och fast man själv är trött och skulle vilja gå och sova och inte vilja ha denna show, så efteråt är man glad att det hände igen ikväll.

Älskar min igår 10 månader gamla dotter i all oändlighet!

Små saker gör vardagen bra

Vi människor är olika, det är enligt min åsikt bra, för det en faktor som gör vardagen varierande.

Jag är en person som kan bli stort påverkad av vardagens små saker, må det vara positiva eller negativa. En så liten sak som hur jag vaknat kan ha en massiv effekt ända fram till kvällen. Sen kan så lite som ett ord göra mig glad i flera dagar om det vill väl. De som verkligen känner mig kan tolka och reagera enligt detta. Men mynttets andra sida, om man inte känner mig kan det gå på tok.

För de flesta kan jag iaf gömma mina riktiga känslor och tankar, eller så vågar jag påstå iaf.

Idag har det varit en bra dag och man har inte behövt dölja ngt, dessutom tycker jag att man skall kunna öppet säga det om det så är.

En bra dag

Den klart största saken var rådgivningen vi hade idag. Tösen har vuxit just så som hon förvänttas. Vi var till rådgivaren och läkaren, och av båda kom det bara positiv feedback och beundran över vår lilla tös och hennes egenskaper och framsteg.

Amelies strategiska mått var idag på 4 månaders kontrollen då 59cm och 5780gram. Ökningen har varit bra då man tänker att hon var 47cm och 2706gram då hon föddes. Dessa goda nyheter gjorde nog min dag, trodde jag.

Då jag anlände till arbete så kom det fram att min chef varit på bra humör då han var på väg till arbete (pga han har semester nästa vecka och skall på en resa) så han hade stannat till och köpt till sitt team bulla för dagen. Denna lilla gest var också uppskattad och gjorde dagen ännu lite bättre. Sen bara fortsatt det, hade flera möte i sträck och jag fick tillstånd en hel del vilket var skönt och detta ökade på mitt goda humör.

Vid detta skede var jag ganska övertygad att denna dagen var gjord och nu kunde man njuta av denna känsla hela kvällen, men icke sa nicke. Då jag kom hem hade jag mina flickor hemma och dottern min var på strålande och spralligt humör. Då jag gick fram till henne log hon upp och ögonen bara tindra. Glädjen var fastslagen…trodde jag. Min kära Annika hade varit jätte bussig och laga lite i ordning hemma och baka JÄTTE goda kex, dom var så goda så jag hamna sluka i mig genast 4, rubb och stubb.

Resten av kvällen flög förbi, det var gull och fjanttande med min dotter, det var lite tv då min för stunden favoritserie Poliisit kom, och så var det traditionella rutinen; blöjbyte med  pyjamas på dotter och därtill hörande kittlande och bus.

Nu har jag mina nära och kära tösar och sova och jag sitter och reflekterar dagen som gått och det känns overkligt att jag kan ha en såhär fin dag bakom mig. Det är så skönt att märka att det inte krävs stora händelser och gester för att göra mig glad och tillfredsställd. Om det bara skulle gå, skulle jag vilja leva om denna dagen vid senare skede. Det är stunder som dessa man verkligen känner sig lyckligt lottad i livet.

Det som också är skönt att veta att i morgon är det fredag och sista arbetsdagen för veckan, sen börjar veckoslutet och därtill hörande trevliga program punkter. Vi skall och hälsa på min brorsfamilj, mina föräldrar och på söndagen är det igen babysim. Allt detta kommer dessutom att vara klart lättare iom att flunssan släppt taget och jag har blivit klart bättre redan, super skönt. 🙂

Halva veckan bakom

Onsdag 1…

…dagen då du kommit halvvägs i arbetsveckan. Det är nu som man börjar sikta in på veckoslut och dens program. Om förra veckoslutet gick hemma under täcket pga flunssan så nästa har vi sen program båda dagarna.

Tisdag & Onsdag arbetsdagar

Men om man skall blicka lite tillbaka på arbetsdagarna som jag varit på arbete (tisdag och onsdag) så har det definitvt varit full rulle på. En hel del möten, saker som skall tas hand om och saker som skall föras vidare fort. Jag har lite blandade känslor, för då man varit borta två dagar så har man ju nuförtiden en hel del epost att läsa bort, och man skulle vilja försöka komma sakta men säkert i fart vad gäller arbete, men inte nu, nej nu är det full rulle genast från början. Saker som skall göras genast och som är jätte viktiga.

Märk att jag gnäller inte, nej, det är skoj att ha mycke att göra och man får utmana sig i att prioritera och ta tag och eldsvådor. 🙂

Min nya uppgift som jag började vid årsskiftet har verkligen varit vad jag önskat mig såhär långt. Mina uppgifter har ett brett arbetsfält och jag kommer i kontakt med massor olika människor, massor olika uppgifter och ännu utmanar de mig att komma på nya lösningar till såväl vardagliga problem som kommande utmaningar.

Det jag dock har lite svårigheter är med min närmaste chef. Vi har ganska olika arbetsmetoder och detta framkallar lite kollisionskurser. Inte i åsikter eller i personligheter men i arbets menttalitet. Inga stora saker har ännu kommit upp och ännu har det varit lätt att ruska av “motvinden” men bara vi blir vanare att jobba tillsammans kommer det nog säkert att lätta, det tror jag definitivt.

Onsdag 2…

Den här onsdagen blev det ingen tumis tid med min kära dotter för min förlovade for inte på handbollsträningar. Detta pga träningarna var inhiberade iom att det spelades i hallen en herr match. Detta är ju inte ett problem, nej då. Om jag vill gullas och leka med henne kan jag, och får jag så mycke jag vill för min förlovade, hon tycker det bara är roligt att se på.

Dotter

Det som är skönt också att se är att vår söta tös har blivit lugnare. Vi har haft det lite oroligt förra veckans slut och veckoslutet. Amelies gråt har lite ändrat och det gjorde oss lite oroligare. Det som också förundrat oss en hel del är att hennes bajs har blivit grönt, jo grönt, och inte lite grön skiftande utan faktisk grönt. Det ser nästan ut som om vår dotter skulle ha ätit gräs. Vi gick i flera dagar och undrade vad det kan vara och vid några skeden har vi redan undrat att kan det vara att hon börjar få tänder redan.

Helt vanligt är det inte iom att hon inte är fyllda 4 månader, men inte är det omöjligt heller för den delen. Efter många om och men så kom jag på i veckoslutet att vi förra måndagen började med ett nytt märke av D-vitaminer åt henne. Det vi tidagare gett har varit droppar med mjölksyre bakterier och har varit oljebaserad(vilket vi inte reagerat på tidigare).

De nya dropparna var utan mjölksyre bakterierna och vattenbaserad. Detta kan ha varit för mycke ändring på en gång för efter att vi började ge dessa så ändrade gråtet. I söndags var det sista gången vi gav av dessa nya droppar och nu efter att vi inte gett mera så har hon lugnat ner sig och har det klart lugnare. Det var så illa vid slutet av förra veckan att vi hamnade till och med ge lite värkmedicin då inte vi visste vad problemet var.

Avföringen är ännu grönt och det förundrar oss ännu men det är inte hela värden sa de från rådgivningen då vi var i kontakt dit i måndags. Men i morgon skall vi ha tösens 4 månaders rådgivning och då skall vi träffa en läkare så det blir en ypperlig plats att fråga ut lite henne med det vi gått och undrat på här senaste månaden. Men mest är vi kanske ändå nyfikna att veta att hur mycke har lilla söta tösen vuxit i cm och gram. Vi har alltid före vi farit till rådgivningen för dessa kollar haft en tippning på min Facebook sida för familjemedlemmar. Det har varit skoj att se hur alla gissat hennes längd och vikt. Flesta gånger har min mamma varit närmast.

Bekvämligheten man verkligen betalar för.

Vad är denna bekvämlighet man är färdig att sätta så mycke pengar för? Då det kommer dags att betala svär och harmar man över den, men samtidigt kan det vara verkligen svårt att ge upp den..jo, det är såklart en egen bil.

Jag är fullt medveten att det varierar lite på var man bor hur nödvändig den är, för dom som inte bor vid komunaltrafik så kan det vara ett måste att ha bil, men hur mycke människor skulle inte kunna lämna bilen hemma i vardagen, eller i själva verket bort helt och hållet?

Jag predikar inte ngt iom att jag själv är lat, bekväm då det kommer till att fara någonstans. Det jag gör är att jag tar bilnycklarna i handen och far iväg fast jag vet att det går bussar i med 30min mellanrum.

Iom familjemedlemsökningen förra året så sålde vi min Citroen C4 och skaffade en större Honda Accord Sport Tourer. Vi har nu haft bilen i dryga 6månader och igår tändes en varningslamppa i konsolen. Fa*n! Förde bilen till Veho som säljer och reparerar Hondan i Finland och det visade sig att en “lambda-mittari” gått sönder. Delen ansvarar för att kontrollera avgasutsläpp. Lite fått 300€ blev det att kosta, arbete och delar. Det knep till igen.

Iom denna händelse så tänkte man igen att borde man bara sälja bilen och på det spara stora summor i året till annat. Det är ju då ändå inskaffningspris, försäkringar, skatter, servicar och inte minst också bensin som skall fortsättningsvis betalas. Det var inte många sekunder tanken hölls i mig ensam före jag kom på att “näe, det vill jag inte”. Bilen har en overkligt stor del i mitt liv, både på gott och ont, och då har jag inte ens bilar som hobby. Det är bara ett transport fordon från punkt A till B. Det är ändå en bekvämlighet jag vill ha och är färdig att betala för.

Nu iaf har jag bilen i skick och väntar på att jag skall plocka ut den från servicestället och jag vet att iaf den här delen kommer att vara hel nu. Fest! 🙂

På tumanhand

Ikväll skall vi vara på tumis med min kära dotter igen då mamma far på träning. Det skall också bli skoj igen och jag hoppas hon ikväll är lika glad och pigg som igår. Igår var det leende, jollrande och miner för hela slanten. Om det skulle kunna vara samma ikväll skulle det vara så mycke enklare och man skulle få en bra kontakt med henne.

Sen skall det igen bli lite spännande att se ifall hon kommer ihåg nappflaskan genast och inte suger i sig för mycke då hon blir hungrig. Förra gången blev hon ju riktigt enormt överraskad då det kom så enkelt mjölk jämfört med bröstet.

Spännande kväll

Igår var det en lite spännande kväll då min bättre halva for iväg på första handbollsträningen sen hon blivit gravid. Detta betydde att vi skulle vara på tumis med tösen längre än 45min vilket var det förra rekordet.

Det blev en 3½ timmes tid som flög förbi jätte fort. Inga problem hade vi, utan det vara skoj att sitta och jollra på tumis. Det som också var lite spännande var det att tösen inte ätit från flaska på cirka 2 månader så lite hade man tanken; “hur skall det här gå”.

Det var lite ovant och då tösen lärt sig att suga med kraft och nu kom det utan hinder så blev det lite mycke för en gång och hon blev överraskad men det var fort över och så tömde hon nappflaskan i ett huj.

Fast jag aldrig var osäker så var det ju nog lite spännande. Tyngst var det nog för Annika som var den som var borta från tösen. Då hon senare kom hem så var hon också märkbart glad och ivrig att få hålla om sin kära dotter.

Annika har inte meddelat att vill hon börja gå mera ofta på träningar, eller var det här en engångs händelse, men det var nog skönt för henne att veta och uppleva att det går nog bra för pappa och tösen på tumis.

Odefinierbart

Det som mera och mera förundrar mig är hur det verkar vara omöjligt att definiera vad det normala är för babysar. Vår dotter är då dryga 3månader, och ngt som jag hört säkert mera inom dessa månader jämfört med hela mitt liv tillsammans är kommentaren: “det varierar så mycke så man kan inte säga, men det är normalt.”

Jag tycker om statistik och medeltal och liknande informationer, och det som då är det konstiga är hur man inte verkar kunna definiera nära till ngt då det kommer till nyfödda eller babyn. Vår lilla dotter har då haft en lätt kolik, och detta har då varit en sak som orsakat det att man tagit reda på och flumma igenom otaliga internet sidor, disskuterat saken med massor vänner och bekanta, och svaret är mycket varierande. Men att gå till rådgivningen som förälder med sitt första barn, och bara få svar till så gott som alla frågor, “det varierar, men helt normalt” känns lite ogreppbart, för mig iaf.

Som ny förälder skulle man vill jämföra, speciellt om man är osäker och inte kan ruska av det som händer/hänt med ett axelryck. Nu är ju inte frågan om att vår tös skulle ha stora problem med ngt speciellt, hon växer i vikt, i längd och i utveckling “normalt”. Men jag skulle ju så gärna få höra att detta händer åt många andra.

Så min fråga lyder, värför kan man inte hålla en statistik, om, ja allt. 😀

Statistik som kan plockas fram då ngn frågar. Bara för att slänga fram exempel:

  • Hur många gånger behöver man byta blöja på ett barn med åldern mellan 3-4månader?
  • Hur mycket är i medeltal ett barn vaken i åldern mellan 3-4månader?
  • Hur många gånger äter ett barn i dygnet vid åldern 3-4månader?

Detta nu som exempel bara. 🙂

Pappa

Pappa, denna magiska term över en person som jag lärt mig uppskatta, beundra och respektera på ett sätt jag aldrig trott under senaste året.

För att förstå mina nuvarande tankar om denna term så måste jag först berätta lite om min egna far.

Då jag vuxit upp så kan jag med handen på hjärta medge att jag knappast varit det enklaste fall till son. (långt ifrån den svåraste också, iofs)  Som yngre sonen så har jag ganska mjukt glidit i min storebrors skugga och lyckas göra diverse dumma beslut som många gånger pappa rett upp. (också mamma, men hon är ett kapittel för sig, så jag måste dela dessa två åt här i egna bloggposter.) 🙂

Kan bara gissa hur många gånger min pappa suttit och funderat och planerat hur han skall gå tillväga för att uppfylla mina föräldrars plan på att uppfostra sina söner. Hur han suttit och pusslat ihop alla de små delarna så att matbordet skall ha mat, så bilen skall ha bensin, så alla skall hinna till sina egna händelser/aktiviteter, så hans söner skall få nya innespelskor, så försäkringarna skall vara i kraft och så mycke mera.

Då jag var liten så var pappa alltid med mig på hobbyn, må det varit att stå och heja på mig, på ett regnigt fri-idrottsplan, köra till scout träffar, sitta otaliga timmar i handbollshallen då jag tränat och spelat sena kvällar, eller söka hem mig från ngn fest. Han orkade se efter mig och ge både råd och orders för att jag skulle göra rätta beslut. Och OJ vilken mängd kunskap min pappa har. Jag har så länge jag kommer ihåg haft en respekt för pappas kunskan om allt mellan himmel och jord. Frågade man pappa, fick man svar, och allt som oftast riktigt mycke innehållsrikt svar, inte bara svammel.

Pappa var den som tog mig också på konsärer, ishockey matcher och så gott som vart jag ville. Efter att jag gjort bort mig så påminde han mig och hur jag bordet ha gjort, ibland strängare, ibland snällare men alltid hjälpte han mig att fixa i ordning sakerna efteråt.

Det jag ändå inte kommer ihåg gällande pappa skulle vara det att han skulle varit den som busas, kittlas, brottas eller joxat med mig, men på senare dagar har jag blivit berättad att det allt gjorde han också.

Då vi med min förlovade fick vetskapen att vi väntar “små fötter” steg dessa tankar upp till ytan som aldrig förr, jag skulle ju själv bli pappa, jag, jag som gjort alla dessa konstiga och dumma beslut tidigare. Tanken att jag skulle bli medlem i en så fin skara som kallas till pappa var ofattbart.

Detta ledde till att jag fick lite av prestations ångest, hur skall jag klara av detta. Det att min storebror klarar av det är inte konstigt, han har ju alltid varit lik pappa och förnuftig. Vid detta skede då man fick veta om barnet var det otroligt skönt att veta att man har 8+ månader att ens försöka förbereda sig för denna otroliga nya uppgift.

Vid ngt skede kom jag på mig själv att fantisera ut ett skenario, eller kanske en sci-fi dröm, var ifall man skulle kunna ladda ner all information från min pappas huvud, göra några små egna justeringar i databasen och sen ladda upp det i egna huvudet. Perfekt, sen skulle jag veta att mitt barn skulle få den underbara pappa jag haft i tiderna.

Dagen kom då jag blev far, och höll min nyfödda dotter i famnen, då börja jag förstå små delar av vad min pappa har gått igenom och känslor han känt. Den där oändliga kärleken som steg fram, känslan för att se efter att allt är så bra som möjligt för henne, den där oron att hålla henne frisk, hel, och på rätta vägen i framtiden. Jag insåg ganska fort att det inte finns ngt jag inte skulle göra för henne. Det är alltså detta min pappa känner för mig och min bror, vad de flesta pappor känner för sina barn.

Det makalösa är ju dessutom det, att alla dessa samma saker ser man nu ännu också i pappa vad kommer hans barnbarn, samma saker han haft till egna söner. Att se min egna pappa(60+ år) krypa på golvet med min brors äldre son och leka med tågbanan, ta min brors yngre son i famnen och gå runt i lokalen och peka på saker och berätta vad det är. Med ett tålamod värt minst 10 unga män lyssna och vägleda ännu dessa dagar, ofattbart. Men det är så underbart att också se min egna pappa bli helt bortkollrad av glädje och nyfikenhet då jag far på besök nu med min dotter, hans första tös i släkten.

Min pappa har med sina handlingar i tiderna satt ribban högt för mig, men om det är något jag är helt hundra på, så är det att jag skall göra mitt allt för att nå dit. Inte bara för att göra ett så bra arbete som möjligt för min dotter, utan också bevisa åt min egen pappa. “Jag hör en utmaning!” 😉

Jag känner mig hedrad att få vara i denna ärade grupp och skall se till att jag fullför min uppgift, i gruppen som kallas: Pappa. 🙂