Tiden flyger

Oj så tiden flyger då man har roligt. Det ordspråk, eller borde man säga talesättet har man ju hört och så är det. Av denna mening kan man ju få en intressant disskusion om man vill. Vad är det som får en och tappa kontrollen eller medvetande av tid då man har roligt? Så är det ju får många så att om man inte har roligt så då står tiden stilla. Hur skulle man kunna komma på ett sätt att förväxla dessa ytterligheter?

Men inte mer om det, det som rubriken hänvisar kanske mest till är att det blivit en liten stund sen jag skrivit lite tekst här och det har då inte varit ngn medveten paus, det har bara blivit så. :\

Det som hänt här emellan … ja det är ganska mycke känns det som.

Arbete

För min del har det ju varit arbete som vanligt, och denna vecka har det varit en riktigt tung vecka på arbete. Det har varit jätte mycke igång och detta har orsakat att det blivit längre dagar på kontoret, faktisk så långa som 11h för tre dagar. Men det är ngt jag säkert måste vänja mig vid då jag nu har en post med mycke mera ansvar och också korta deadlines i många fall.

Nu skall man ju inte förstå fel. Detta är inte klagande ton med missnöjdhet till fullo, mera en notering. Visst är det tråkigt att jag hamnar lämna bort tid från min familj men det som ändå är ett faktum att dessa långa dagars tiderna kommer och går och är periodsvisa. För mig är dom inte fortsatta. Dessutom trivs jag ju på arbete så bra att jag är färdig att göra dessa uppoffringar nu och då.

Min chef har varit på semester den här dagen så en kollega har gjort hans roll och han har klarat det med glans. Så bra att jag skulle kunna tänka mig honom som min chef faktiskt. Men det är ngt som knappast kommer att hända så det är onödigt att destu mera tänka på den saken. Det som dock varit trevligt med denna hektiska vecka är det att jag också fått mycket gjort och det är alltid en trevlig sak att notera att då det är press på en så klarar man av att prestera. Samtidigt har jag också som ny i min post säkert lyckas bevisa åt min kollegor att jag inte varit ngt dåligt val. 🙂

Fysioterapibesök

Denna gång var det inte frågan om antingen mig eller Annika, utan vår kära lilla dotter Amelie. Allt är bra med henne och då vi var förra veckan till 4 månaders kollen så pratade vi om att hon verkar lite spänd och stel av sig. Vi visste att det inte är ett problem men det uppmanas ju att nämna saker man märkt och tänkt på. Detta resulterade i att hon skrev en remiss till en fysioterapeut för att vi skulle kunna snacka lite om dessa saker med ngn som verkligen är kunnig i dehär sakerna. Det var ngt som vi efter åt kom att tänka på att alla nya föräldrar borde få uppleva. Vi var till Bolarsskogs sjukhus här nära oss var vi träffade en fysio och hon var alldeles underbar.

Hon kollade på Amelie och försäkrade att allt var bra(vilket det då är) och sen disskuterade vi om dittan och dattan om hennes växande och övningar man kan göra för att förbättra motorik och framsteg i Amelies uppväxt. Det pratades om saker hon kommer att lära sig vid vilken ålder ungefär och hur man kan variera på vardagsrutiner mm. Detta var då jätte fin stund och fast man säkert skulle ha kunna klura ut en hel del ensam om ngn skulle ha frågat så blev man på ett bra sätt påminnd om dessa saker. Det var skönt också att få bara prata om dessa saker med en som kunde rakt verifiera eller neka saker man undrat på.

Det har jag aldrig ifrågasatt att det är bra och prata om saker, det jag dock ställt mig till med en lite reservation att prata om vad som helst till bara en person inte bär frukt. Detta fall tycker jag att verifierar detta på ett bra sätt. Då vi nämnde sakerna till en läkare fick vi just inget klart svar eller nya tankar, då vi pratade med ngn som kunde fakta om dessa saker så fick man ngt ut av det.

Summa sumarum så allt är bra med Amelie, hon är varken före eller efter i ett medeltal vad gäller framsteg motoriskt och nu fick vi lite övningar vi skall göra med Amelie för att ännu förbättra hennes muskelkordination samt framsteg i uppväxten. Om en månad skall vi träffas igen och då skall vi se om fysioterapeutten är av samma åsikt. 🙂

Trötthet i nyblivna föräldrar

Detta är ju något som kommit fram i mina bloggningar tidigare också. Det är ngt som också disskuteras allmänt i median och det kommer fram nu och då artiklar om hur man skall se till att få sömn som småbarns föräldrar, och då jag haft det utmanande att sova så gjorde vi ett försök här i veckan för att förbättra situationen.

Vi är ju med Annika ganska trötta, Annika iom att hon hamnar att stiga upp under natten 2~3 gånger för att amma, sen har Annika det “problemet” att då Amelie vaknar och inte har tutten i munnen så börjar hon gråta och gnälla. Jag har då inte det att jag måste amma, men för ngn orsak vaknar jag ändå alltid då detta händer, och också med det tidigare nämnda gnäll mm. Detta har resulterat i att då Annika kan ta tupplurer på morgonen och under dagen så har jag hamnat skärppa mig på arbete. Fast Annika inte skulle ta en tupplur på dagen kan hon gå omkring här hemma som en zombie, det kan inte jag.

Försöket vi nu gjorde är ngt vi snackat om redan tidigare och vems idé det var, kommer jag inte ihåg. Men det gick kort och gått ut på att jag far hem till mina föräldrar och sova. Dom har ett extra rum(används som kontor) som jag kan sova i. Nämnvärt här för att man skall förstå helheten är det att vi bor i en tvåa på cirka 45 kvadrat, och vi inte har dörr mellan sovrummet och vardagsrummet så det är inte som om jag skulle bara kunna gå och sova i ett annat rum, stänga dörren och få vara i fred.

I alla fall, Annika har ju då också varit trött så vi gjorde så att min kära flickor for på dagen hem till min mamma. Annika lades och ta en hygglig tupplur, min mamma tog tösen i vagnen och gick ut på en promenad. Detta var en succée. Min mamma hade gått omkring i 2h 45min och under den tiden hade Amelie sovit lugnt och skönt i vagnen, min mamma fick en bussig promenad vilket hon tyckte om, och hemma hos mina föräldrar sov Annika en rejäl tupplur och så ännu vila hon vaken utan att behöve vakta på Amelie för en stund.

Under denna tid var jag ju då på arbete och efter arbete for jag raka vägen till mina föräldrar. Då jag kom dit så hade jag emot mig 2 märkbart glada och utvilade tösar. 🙂

Som fortsättning så firade vi kvällen hos mina föräldrar och sen packades Annika och Amelie i bilen och de for hem, och jag blev hos mamma och pappa för att sova. 21:10 shasade min mamma mig i säng (som förr i tiden då jag var liten pojke). Jag sov helt okej faktiskt där. Visst vaknade jag iaf 2 gånger under natten men jag har nog somnat om ganska så fort. Det som också var roligt att vi åkte tillsammans med pappa på arbete in till stan och det var ju skoj i sig själv redan.

Jag var nog klart piggare och gladare och det noterade dom på arbete också av mina närmaste medarbetare. Så man kan lugnt säga att detta lilla experiment var en framgång och kan upprepas. Nu skall vi bara se hur Annika orkar veckoslutet och får sovet så kanske vi gör så att jag redan i morgon på söndage far på nytt dit och sova så är jag pigg inför nästa arbetsvecka. Man måste ju vara iaf realist och komma ihåg att 4 månaders dålig sömn och höga sömnskuld inte kviteras bort på en natt, men om man tar såna här steg nu och då så kan det bara bli bättre. Detta har dock alltid lite kriterier som skall vara uppfyllda för att jag skall gå med på att göra detta.

  • Annika skall inte vara dötrött
  • Amelie skall inte ha någon svår period på gång
  • Vardags sysslorna skall vara rutinaktiga
  • Det skall passa in i mina föräldrars vardag utan stora arrangemang.

Men detta eller liknande arrangemang är då ngt jag rekomenderar åt alla trötta nyblivna föräldrar. Jag har inte då varit blind för denna trötthet, jag har ju klart vetat att vi är båda trötta, men som säkert så många andra småbarns föräldrar så vill man försöka bevisa att vi klarar allt nog. Och det gör vi ju också, vi bara förbättrar både vårt eget och vår kära dotters liv. Vi måste orkar för att vara de glada och omtänksamma föräldrar hon behöver, för hon kommer ju ändå först. Dock lika viktigt är ju vårt parförhållande. Det måste också uppehållas och främjas så att inte det uppstår problem. Och ifall man är hela tiden trött och butter så kan det ju leda till större problem framöver.

Bli inte och gro på tröttheten, utan gör ngt åt det. Jag vet hur svårt det är att medge att “jag måste gå bort annenstans och sova”. I mitt liv kommer ju ändå alltid flickorna först, så det är inte lätt att vara lite egoistisk. Ifall någon sen kommer och börjar förklara hur de inte haft dessa problem eller predikar hur starka de är som människor så kan man ju alltid slå tillbaka en liten pik att “kanske du inte då bara då är lika omtänksam om andra som jag är”. 😉

Detta veckoslut

Nu sen till lite framtida saker, idag är det då lördag och vi skall till min mormor och morfar och hälsa på, hela släkten faktiskt. Dit kommer mina föräldrar och min brorsfamilj. Det skall bli skoj. Min mormor och morfar har inte sett Amelie heller på en godstund så det skall bli jätte skoj för dem också.

Måste även i detta skede berätta en sak jag är väldigt stolt över, min mormor är på Facebook. 🙂
Där loggar hon in och har som vänner alla oss i släkten så hon följer med allt vi uppdaterar om våra familjer och våra vardagar, hur många andra kan säga de tom sina 80+ mor eller farföräldrar?

På söndagen skulle det vara babysim men det kommer nog säkert inte att bli av för vår del då Amelie blivit riktigt snorig i torsdags. 😦 Det är så svårt att se på då hon har näsan stockad och svårt att andas. Vi har även hamnat baxa upp dynor runt henne då hon sover så hon är i en liten vinkel för att ha det enklare. Sen använder vi en Physiomer nässpräy för att öppna den samt en NäsFrida för att suga bort slem och snor. Dessa hjälper nog till så jag rekomenderar varmt detta för andra småbarns föräldrar.

Inte tycker ju Amelie om dem men det är alltid bara en liten liten stund som det är obehagligt för både föräldrar och barnet och sen blir det frid och fröjd då barnet kan andas enklare igen. 🙂

Detta blev en ganska lång post så kanske jag tar och slutar här och kommer tillbaka igen senare.

Pappa

Pappa, denna magiska term över en person som jag lärt mig uppskatta, beundra och respektera på ett sätt jag aldrig trott under senaste året.

För att förstå mina nuvarande tankar om denna term så måste jag först berätta lite om min egna far.

Då jag vuxit upp så kan jag med handen på hjärta medge att jag knappast varit det enklaste fall till son. (långt ifrån den svåraste också, iofs)  Som yngre sonen så har jag ganska mjukt glidit i min storebrors skugga och lyckas göra diverse dumma beslut som många gånger pappa rett upp. (också mamma, men hon är ett kapittel för sig, så jag måste dela dessa två åt här i egna bloggposter.) 🙂

Kan bara gissa hur många gånger min pappa suttit och funderat och planerat hur han skall gå tillväga för att uppfylla mina föräldrars plan på att uppfostra sina söner. Hur han suttit och pusslat ihop alla de små delarna så att matbordet skall ha mat, så bilen skall ha bensin, så alla skall hinna till sina egna händelser/aktiviteter, så hans söner skall få nya innespelskor, så försäkringarna skall vara i kraft och så mycke mera.

Då jag var liten så var pappa alltid med mig på hobbyn, må det varit att stå och heja på mig, på ett regnigt fri-idrottsplan, köra till scout träffar, sitta otaliga timmar i handbollshallen då jag tränat och spelat sena kvällar, eller söka hem mig från ngn fest. Han orkade se efter mig och ge både råd och orders för att jag skulle göra rätta beslut. Och OJ vilken mängd kunskap min pappa har. Jag har så länge jag kommer ihåg haft en respekt för pappas kunskan om allt mellan himmel och jord. Frågade man pappa, fick man svar, och allt som oftast riktigt mycke innehållsrikt svar, inte bara svammel.

Pappa var den som tog mig också på konsärer, ishockey matcher och så gott som vart jag ville. Efter att jag gjort bort mig så påminde han mig och hur jag bordet ha gjort, ibland strängare, ibland snällare men alltid hjälpte han mig att fixa i ordning sakerna efteråt.

Det jag ändå inte kommer ihåg gällande pappa skulle vara det att han skulle varit den som busas, kittlas, brottas eller joxat med mig, men på senare dagar har jag blivit berättad att det allt gjorde han också.

Då vi med min förlovade fick vetskapen att vi väntar “små fötter” steg dessa tankar upp till ytan som aldrig förr, jag skulle ju själv bli pappa, jag, jag som gjort alla dessa konstiga och dumma beslut tidigare. Tanken att jag skulle bli medlem i en så fin skara som kallas till pappa var ofattbart.

Detta ledde till att jag fick lite av prestations ångest, hur skall jag klara av detta. Det att min storebror klarar av det är inte konstigt, han har ju alltid varit lik pappa och förnuftig. Vid detta skede då man fick veta om barnet var det otroligt skönt att veta att man har 8+ månader att ens försöka förbereda sig för denna otroliga nya uppgift.

Vid ngt skede kom jag på mig själv att fantisera ut ett skenario, eller kanske en sci-fi dröm, var ifall man skulle kunna ladda ner all information från min pappas huvud, göra några små egna justeringar i databasen och sen ladda upp det i egna huvudet. Perfekt, sen skulle jag veta att mitt barn skulle få den underbara pappa jag haft i tiderna.

Dagen kom då jag blev far, och höll min nyfödda dotter i famnen, då börja jag förstå små delar av vad min pappa har gått igenom och känslor han känt. Den där oändliga kärleken som steg fram, känslan för att se efter att allt är så bra som möjligt för henne, den där oron att hålla henne frisk, hel, och på rätta vägen i framtiden. Jag insåg ganska fort att det inte finns ngt jag inte skulle göra för henne. Det är alltså detta min pappa känner för mig och min bror, vad de flesta pappor känner för sina barn.

Det makalösa är ju dessutom det, att alla dessa samma saker ser man nu ännu också i pappa vad kommer hans barnbarn, samma saker han haft till egna söner. Att se min egna pappa(60+ år) krypa på golvet med min brors äldre son och leka med tågbanan, ta min brors yngre son i famnen och gå runt i lokalen och peka på saker och berätta vad det är. Med ett tålamod värt minst 10 unga män lyssna och vägleda ännu dessa dagar, ofattbart. Men det är så underbart att också se min egna pappa bli helt bortkollrad av glädje och nyfikenhet då jag far på besök nu med min dotter, hans första tös i släkten.

Min pappa har med sina handlingar i tiderna satt ribban högt för mig, men om det är något jag är helt hundra på, så är det att jag skall göra mitt allt för att nå dit. Inte bara för att göra ett så bra arbete som möjligt för min dotter, utan också bevisa åt min egen pappa. “Jag hör en utmaning!” 😉

Jag känner mig hedrad att få vara i denna ärade grupp och skall se till att jag fullför min uppgift, i gruppen som kallas: Pappa. 🙂