Bekvämligheten man verkligen betalar för.

Vad är denna bekvämlighet man är färdig att sätta så mycke pengar för? Då det kommer dags att betala svär och harmar man över den, men samtidigt kan det vara verkligen svårt att ge upp den..jo, det är såklart en egen bil.

Jag är fullt medveten att det varierar lite på var man bor hur nödvändig den är, för dom som inte bor vid komunaltrafik så kan det vara ett måste att ha bil, men hur mycke människor skulle inte kunna lämna bilen hemma i vardagen, eller i själva verket bort helt och hållet?

Jag predikar inte ngt iom att jag själv är lat, bekväm då det kommer till att fara någonstans. Det jag gör är att jag tar bilnycklarna i handen och far iväg fast jag vet att det går bussar i med 30min mellanrum.

Iom familjemedlemsökningen förra året så sålde vi min Citroen C4 och skaffade en större Honda Accord Sport Tourer. Vi har nu haft bilen i dryga 6månader och igår tändes en varningslamppa i konsolen. Fa*n! Förde bilen till Veho som säljer och reparerar Hondan i Finland och det visade sig att en “lambda-mittari” gått sönder. Delen ansvarar för att kontrollera avgasutsläpp. Lite fått 300€ blev det att kosta, arbete och delar. Det knep till igen.

Iom denna händelse så tänkte man igen att borde man bara sälja bilen och på det spara stora summor i året till annat. Det är ju då ändå inskaffningspris, försäkringar, skatter, servicar och inte minst också bensin som skall fortsättningsvis betalas. Det var inte många sekunder tanken hölls i mig ensam före jag kom på att “näe, det vill jag inte”. Bilen har en overkligt stor del i mitt liv, både på gott och ont, och då har jag inte ens bilar som hobby. Det är bara ett transport fordon från punkt A till B. Det är ändå en bekvämlighet jag vill ha och är färdig att betala för.

Nu iaf har jag bilen i skick och väntar på att jag skall plocka ut den från servicestället och jag vet att iaf den här delen kommer att vara hel nu. Fest! 🙂

På tumanhand

Ikväll skall vi vara på tumis med min kära dotter igen då mamma far på träning. Det skall också bli skoj igen och jag hoppas hon ikväll är lika glad och pigg som igår. Igår var det leende, jollrande och miner för hela slanten. Om det skulle kunna vara samma ikväll skulle det vara så mycke enklare och man skulle få en bra kontakt med henne.

Sen skall det igen bli lite spännande att se ifall hon kommer ihåg nappflaskan genast och inte suger i sig för mycke då hon blir hungrig. Förra gången blev hon ju riktigt enormt överraskad då det kom så enkelt mjölk jämfört med bröstet.

Nyblivna föräldrars trötthet.

Trötthet

Tisdag, dagen då följande veckoslutet är ännu långt ifrån, och ifall man fått på förra veckoslutet lite bättre sovet så kanske det inte känns av mera.

Före jag blev pappa så kunde jag bara inbilla mig hur mycket en nybliven förälder kunde vara trött. Jag har förstått att dom kan vara riktigt trötta, men nu när jag själv blivit förälder så har jag fått uppleva det själv, och då vet jag att med säkerhet att jag är ännu långt ifrån så trött som många andra har varit.

Detta kom upp i disskusion under veckoslutet då jag blev tillfrågad hur det går för mig och oss i familjen. Då jag svarade insåg jag att jag alltid mer eller mindre börjar svara på denna fråga på samma sätt nuförtiden: trött men annars bra. Detta sporrade mig att konstatera att kanske jag borde ändra på svaret medvetet för det är ju så gott som fastslaget att nyblivna föräldrar är trötta. 😀

Den bild som mitt svar också ger till först är en negativ bild, och det har jag ju inte, ngn negativ sida. Om man nu bortser att jag faktiskt är trött, tröttare än jag tror jag någonsin tidigare i mitt liv varit, men annars så är ju allt riktigt bra faktiskt. Jag har en intressant och säker arbetsplats som jag trivs med, jag har hem vart jag vet att jag alltid är välkommen till, jag har en underbar partner som orkar se efter mig och hålla om mig vid behov. Förutom detta har jag såklart en underbart söt och kär dotter. Jag har barndomsfamilj och släktingar som bryr sig om mig, så jag har ju faktiskt allt väl. Till och med min hälsa är bra, bortsett tröttheten då. 😉

Det skulle kunna vara intressant att få veta hur trötta andra nyblivna föräldrar känner sig, eller att man skulle ha en skala vart man skulle kunna placera sig och få in i samma mätning andras resultat. Men det om trötthet, vad annat har det hänt, jo, babysim.

Babysim

I söndags hade vi då vår första babysim. Det var smått spännande för mig, och för Annika var det ännu värre. Hon gav vår dotter i min famn då vi alla gick i bassängen för hon ville inte att tösen vår skulle känna av spänningen från sig själv. Det var roligt att se hur dottern vår lyssnade på alla nya ljud, tittade på alla nya ljus och speciellt känna på det nya elementtet hon kände på sig. Nu för klarheten så har hon ju nog kännt av vatten från dushen, men vi har inget badkar så hon har inte kännt av vatten såhär tidigare.

Det var sött att se hur hon med handen kände efter på vatten ytan samt när hon satt handen under ytan. Hon var i min famn de första 10 minuterna och allt var frid och fröjd. Jag provade lite olika ställningar att hålla om henne och hon fick uppleva vatten runt midjan och upp över axlarna och lite på huvudet också. Sen gav jag över henne till Annika som tyvärr genast fick till att prova ett lite svårare grepp där Amelie skulle ligga på magen.

Bakrundsinformation:

  • Amelie trivs inte värst bra på mage.
  • Amelies morgon tupplur hade hon inte hunnit sova, så hon var trött annars också.
  • Amelie har som bäst ngn sorts växtspurt och äter med cirka 1h mellanrum, och då simningen börja var det redan 1h45min sen senaste maten.

Detta nya grepp orsakade det att hon fick lite vatten i munnen vilket tydligen var den sista “triggern” så hon blev kanske skrämd, vilket leddet till att hon börja smått gnälla, som blev mera gnäll då vi stigit upp från vattnet och blev gallskrik då Annika gick till omklädningsrummet. Då vi var båda omklädda och kom ut så fick tösen mat, och så somnade hon genast.

Nästa söndag blir det dags för simm igen och vi hoppas att hon  då hinner sova sin morgonlur så hon är utvilad då vi kommer till simmhallen, men tiden får visa. Vi disskuterade med Annika om detta och fast slutet var lite tråkigt så tyckte Amelie nog om början och vi tror Amelie kommer att ännu godkänna simmande. Det var bara lite start svårigheter.

Ingress

Detta är ngt nytt jag funnit och faktiskt blivit lite biten av. Före jag destu mera börjar förklara så kan det löna sig att gå till följande sida och se videon därifrån. www.ingress.com

Frågan är alltså gällande ett … tja, hur skall jag förklara detta. Virtuellt spel som spelas i verkligehetens värld, med din Android telefon som verktyg. Man väljer sin sida, Enlightened eller The Resistance. Sen skall man spara på sig XM (energi) som är utspritt, och därefter ta över portaler som kan vara vad som helst. Det kan vara en stadsdel, en staty eller monument, restaurang eller vad som helst. Detta spel är en variation GeoCaching som redan funnits länge till. Länkar för geocaching nedan.

Iaf, detta spel har bitit till rejält och det är ju bara bra, för detta spel orsakar det att man går ute och därmed får rörelse i kroppen, frisk luft och troligen kan den höja ens kondition, farligt farligt. 😉

Satt redan och funderade hur jag skall kunna köra på min telefon både Sports Tracker och Ingress för det skulle vara skoj att kunna se hur man gått sen under våren och sommaren då man sökt portaler i bättre väder. Nu är vädret sådant här i södra Finland att man inte vill allt för mycke vistas ute.

Babysim

I morgon på söndagen den 27.1. skall vi fara på första babysim hela familjen, huj vad spännande. 🙂

Som bakrunds information så är vårt sommarställe ute på en holme i skärgården, så det är viktigt för oss att vår flicka inte är rädd för vatten och kan simmande. Också för att vi som föräldrar skall kunna lite andas då vi är ute på holmen så bör tösen kunna simma. Själv har jag lärt mig simma då min mamma tog mig till simskola, och i tiderna har jag tyckte om riktigt mycke också att simma. Detta ändrade ändå vid ngt skede då jag i tonåren började lida av atopisk hy.

Nuförtiden simmar jag i simhall, kanske 2 gånger/år, varierande från år till år. Kan inte komma ihåg då jag varit senast i havet och simma och det är nog många år sen senast i sjö också. Det här med babysim är ngt som förvänttas av babyfamiljer vilket jag tycker är lite intressant. Då man pratar med andra barnfamiljer så är det allt som oftast så, att frågan ställs “när börjar ni med babysim” och inte som “tänker ni gå till babysim”. Värför är det såhär?

Jag förstår att det har många goda egenskaper och inverkan på barnet men är det ändå ngt som dessa dagar bara förvänttas?

Anyhow, det skall bli skoj. Delvis för vi får vara hela familjen på plats, vi inte gjort ngt liknande tidigare och vi har lyckas få en trevlig tid och plats för detta. Det som också gör att det låter trevligt är att vatten temperarturen är höjd pga av barnet, så man behöver inte vara orolig för att frysa. Skönt.

Vi går då via Folkhälsan, och de arrangerade en introduktionsstund för babysim och jag rekomenderar att andra också går den, för där kom bra information fram. Med informationen man fick därfrån känner jag mig säker och insatt i vad som kommer att hända och vad som förväntas av oss som föräldrar.

Det skall dock bli skoj, jag har en glad och positiv inställning för detta nya program. Skriver om detta senare då jag vet hur det gått. 🙂

Spännande kväll

Igår var det en lite spännande kväll då min bättre halva for iväg på första handbollsträningen sen hon blivit gravid. Detta betydde att vi skulle vara på tumis med tösen längre än 45min vilket var det förra rekordet.

Det blev en 3½ timmes tid som flög förbi jätte fort. Inga problem hade vi, utan det vara skoj att sitta och jollra på tumis. Det som också var lite spännande var det att tösen inte ätit från flaska på cirka 2 månader så lite hade man tanken; “hur skall det här gå”.

Det var lite ovant och då tösen lärt sig att suga med kraft och nu kom det utan hinder så blev det lite mycke för en gång och hon blev överraskad men det var fort över och så tömde hon nappflaskan i ett huj.

Fast jag aldrig var osäker så var det ju nog lite spännande. Tyngst var det nog för Annika som var den som var borta från tösen. Då hon senare kom hem så var hon också märkbart glad och ivrig att få hålla om sin kära dotter.

Annika har inte meddelat att vill hon börja gå mera ofta på träningar, eller var det här en engångs händelse, men det var nog skönt för henne att veta och uppleva att det går nog bra för pappa och tösen på tumis.

Odefinierbart

Det som mera och mera förundrar mig är hur det verkar vara omöjligt att definiera vad det normala är för babysar. Vår dotter är då dryga 3månader, och ngt som jag hört säkert mera inom dessa månader jämfört med hela mitt liv tillsammans är kommentaren: “det varierar så mycke så man kan inte säga, men det är normalt.”

Jag tycker om statistik och medeltal och liknande informationer, och det som då är det konstiga är hur man inte verkar kunna definiera nära till ngt då det kommer till nyfödda eller babyn. Vår lilla dotter har då haft en lätt kolik, och detta har då varit en sak som orsakat det att man tagit reda på och flumma igenom otaliga internet sidor, disskuterat saken med massor vänner och bekanta, och svaret är mycket varierande. Men att gå till rådgivningen som förälder med sitt första barn, och bara få svar till så gott som alla frågor, “det varierar, men helt normalt” känns lite ogreppbart, för mig iaf.

Som ny förälder skulle man vill jämföra, speciellt om man är osäker och inte kan ruska av det som händer/hänt med ett axelryck. Nu är ju inte frågan om att vår tös skulle ha stora problem med ngt speciellt, hon växer i vikt, i längd och i utveckling “normalt”. Men jag skulle ju så gärna få höra att detta händer åt många andra.

Så min fråga lyder, värför kan man inte hålla en statistik, om, ja allt. 😀

Statistik som kan plockas fram då ngn frågar. Bara för att slänga fram exempel:

  • Hur många gånger behöver man byta blöja på ett barn med åldern mellan 3-4månader?
  • Hur mycket är i medeltal ett barn vaken i åldern mellan 3-4månader?
  • Hur många gånger äter ett barn i dygnet vid åldern 3-4månader?

Detta nu som exempel bara. 🙂

Dagen som ändrade mitt liv.

Det finns saker, eller kanske mera händelser som formar ens liv, ändrar det man är van med. Enligt min åsikt finns det små, större och enorma sådana. Skillnaderna mellan dessa kan orsaka en post senare, men den i rubriken hänvisade dagen jag nu har i tankarna hände mig den 18.10.2012, och det är en sådan sak man till och med kan spesificera med klockslaget 01.44.

Detta är då min dotter föddes, fast det gissade ni redan säkert. 🙂

Dagen och tiden för denna händelse har då redan kommit fram och platsen, den var på Kvinnokliniken i Helsingfors. Veckan eller veckorna före det hände så började det vara lite spänt redan här hemma. Vi gick och rent ut sagt bara vänttade. Beräcknade dagen hade vi 23.10. så hon kom lite tidigare än det. Det var en massa “hur mår du” och “hur känns det” frågor här hemma, och uppmärksamheten min partner fick var total. Veckorna för mig gick i en otrolig dimma. Jag måste ärligt medge att jag inte har en blå blek aning om vad som annat har hänt då. Varken på arbete, eller för mina komppisar eller familje medlemmar. Dessa veckor var det också säkert en ökning på 150% till det normala om man jämför samtal/tekstmeddelande/chat mm med både mina och förlovades föräldrar.

Den 17.10. vaknade jag inte till min väckarklocka utan till min kärlek som meddelade att det gör ont och att ngt håller på att hända. Det blev en snabb koll igenom symptomer vi visste om och det jämfördes med vad hon kände. Då det fastslagits att det troligen är förlossningen som börjat så gjorde vi en snabb koll att skall jag ringa mig bort från arbete eller skall jag sätta mig i bilen. Det blev arbete som gällde för mig.

Och om det varit så att jag kollat senaste veckor mycke på min telefon så var det inget jämfört med denna dag. Tror inte jag just hunnit sätta bort telefonen fören jag tog den fram igen för att kolla att den har nät, den fungerar, har det kommit meddelande eller samtal. Alla möjliga medier var under fullständig koll hos mig, det gällde Facebook, Twitter (nämnvärt att Annika inte ens använder Twitter), Google+(inte detta heller använder hon), epost och då telefonen.

Arbetsdagen tog slut och på kvällen skulle jag sköta ett match statistik uppdrag. Vi ringdes och det kollades att skall jag fara dit eller skall jag komma hem, beslutet, sköt bort ditt uppdrag och kom sen hem. Så for jag iväg til Vanda för att fixa bort uppdraget men 15min före matchen skulle började ringde telefonen och det var Annika som meddelade att hon behöver sällskap. Sagt och gjort, jag hoppade i bilen och åkte hem, och då jag kom hem visade det sig att det var dags att fara iväg till Kvinnokliniken.

Måste berätta att dessa var säkerligen de mest spännande minuterna jag någonsin upplevt då vi åkte till kvinnis. Väl där och cirka 6h senare hände det som vi vänttat på i lite under 9 månader, vi blev föräldrar. En underbart perfekt dotter gavs åt oss och känslogmässigt var  jag på en tripp som var något så osannolikt att det inte kan beskrivas den stunden. Tror inte att ens droger skulle kunna åsterkomma samma.

Min dotter, Amelie.
Min dotter, Amelie.

Vi hade turen att få ett familjerum på Kvinnokliniken och uppdraget började, uppdraget att vara föräldrar och lära oss känna vårt tillskott i familjen. Dag och natt i 3 dygns tid spenderade vi alla tre tillsammans på Kvinnokliniken. Kicken av energi man hade var ngt så otroligt. Det var inte många minuter man sov men ändå var man i ett så alert status att allt noterades runt henne.

Vill också i detta skede tacka den underbara personalen på Kvinnis som vi hade runt oss. Dom såg nog till att vi hade det så bra som möjligt och hjälp fick man omedelbart ifall man så ville/behövde. Också “utbildningen” dom gav var guld värd. 🙂

Nu har det då gått 3 månader sen dess, och berg-o-dalbanan man varit på är otrolig. Från att vara fullständigt facinerad, till gråtfärdig, till frustrationen, till den enorma tröttheten. Men ändå fast det inte bara varit en dans på rosor så skulle man inte kunna tänka sig att lämna ngt bort. Sist och slutligen så är ändå den största och övertäckande känslag glädje, kärlek, stolthet och beundran över denna lilla person som fängslat mitt hjärta.

På rådgivningen igår så mättes och vägdes hon, och resultaten är jätte fina. Längd hade hon 57,4cm (47cm vid födseln) och vägde 5330gram (2700g vid födseln). Hennes kolik har börjat lätta och tösen är mera och mera glad och pigg. Hon gnäller då det är ngt som är på tok, men inte annars.

Gällande den underbara dagen för tre månader sen har jag försökt på ngt sätt kategorisera eller värdera för mig själv men det bara inte lyckas. Den dagen är bara något så otroligt underbart konstig. 🙂

Frågorna som stigit fram är jätte stora.

  • Kommer jag att klara av att hålla henne säker,
  • Kommer hon att lära sig värdera saker som är viktiga för oss föräldrar,
  • Klarar jag av den ekonomiska sidan,
  • Skall hon bli som man inbillat sig,
  • Kommer hon att ta de rätta besluten i livet,
  • Hittar hon glädje och stabilitet i sitt liv,
  • Kommer hon att hålla fötterna på jorden men drömmarna uppe i himlen,
  • mm mm.

Samtidigt som dessa frågor kan få en orolig så är det ändå något man vänttar att få se och uppleva. Nu när man titta rpå henne där hon sitter i babysittern, jollrar och ler, klämmer på prasselboken så kan man inte göra annat än förundra sig.

Andreas ❤ Amelie

Veckoslut, med handboll.

Iom att i vår familj båda föräldrarna håller på och har hållt på med handboll i många många år så innebär det att veckosluten är gyllene tider. Det spelas alltid ngn match man vill se och då är det bara att hoppa i bilen och fara iväg.

Själv håller jag på med LiveScore statistik för Vanda laget Atlas, under deras hemma matcher. Detta innebär att jag jobbar under matcherna. Det går dock så smidigt att man hinner se på matchen också. Att göra detta jobb ser jag som viktigt för då kan jag ge tillbaka till laget, som gett mig så mycke under gågna år. I dagens match blev det tyvärr för Atlas en stor förlust, kanske inte slutsiffrorna visar så men på det mentala planet hade inte hemma laget ngt att komma med. Tråkigt att se sitt eget lag underprestera på ett så klart sätt.

Passningarna var ditåt, kastplatserna hassades med kast mot målvakt, förbi, stolparna, tja, just dit de inte skulle. Man kämppade inte för returbollar och tidvis var det bara 6 individuella utespelare på plan, lagspelande var minst sagt svackande. Det finns inte ändå ngn orsak att hänga huvuden eller kasta in handduken. Såna här matcher kommer och går och det är bara att återvända till grunderna, träna här emellan och nästa veckoslut möta serie ettan Dicken.

Då den matchen var slut så tänkte jag till min glädje att nu till Grankulla hallen och se på dam matchen mellan GrIFKHIFK(min bättre halvas lag). Båda högt uppe i serien och hoppeligen skulle detta bli en jämnare och hårdare match, tji fick jag på den. Spelet såg alldeles lika hemskt ut då där också. Delvis faktiskt lite värre. Grankulla tog segern och där visade även siffrorna klass skillnaden.

Sen kom söndagen och pga egen gryende flunssa så kunde jag inte spela fast eget lag var på parketten. Fast det var frågan om division 1 och kvaliteten inte är den bästa så var det en underhållande match (faktiskt bättre än lördagens matcher i underhållningsvärdet) som var jämn ända till slut. Det roliga var ju ännu det att det var mitt föredetta lag(Atlas2) som mötte mitt nuvarande lag(Esbo IF). Vi kom till att räkna att detta var min dotters 12 match redan. Dock har hon sovit igenom 11 av dom 12 men hon har iaf varit 12 gånger i hallen under matchtider. Vi har skämtas också där hemma att det skulle ju vara tufft om vi skulle kunna säga ännu om ngt år att hon har varit på så många matcher som hon är gammal i veckor. 😀

Och det kan vi faktiskt, för lilltösen var förra veckan 12 veckor gammal.

Nu iaf en ny arbetsvecka med nya utmaningar och utbildningar. Det är så trevligt att ha hitta arbetsmotivationen pånytt med den nya arbetsuppgiften. 🙂

Vardagen

Vardagen är ngt vi alla har eget, det kan vara att den är fartfylld som min varit tidigare, varierande som min varit tidigare eller vad man nu själv velat göra den till.

Tidigare i mitt liv har min  mamma varir orolig för bland annat att jag inte fått sömn tillräckligt, inte funderat ut tillräckligt långt mitt kommande och farande mm. Det har varit handboll, arbete, komppisar mm. Då det sen kom mera ålder på nacken så tror jag mamma insett att jag kan balansera tillräckligt. Sen jag började sällskapa med min nuvarande kärlek så lugnade mitt liv ner sig en hel del. Det gör det för många då man sällskapar, men det behöver ju  inte vara så. Då jag märkte detta så sporrade det mig att funderade på saken, och speciellt att vad är det som har orsakat till största delen?

Har dock kommit till slutsatsen att det är en blandning mellan oss två, det är varken jag eller min kärlek som orsakat detta. För ifall det bara varit min förlovade skulle jag vid ngt skede blivit riktigt frustrerad. Nu när vi fått en dotter så inverkar det ju också och till min glädje har jag märkt att det är riktigt skönt att inte ha ett “spring liv” som tidigare.

Det jag funderat på ibland är det då folk säger att då man får barn så tar allt program slut. Det är inte alla som säger så men överraskande många och det underskriver jag inte. Visst, det blir lite mera att fundera efter före man far iväg med en liten baby, men skulle nog inte säga att det är ngt som helt hindrar.

Tycker tvärtom att det är viktigt och ngt man bör göra då man får barn, och det just är det att se till att inte bli hem och mögla. Det är ju också att vänja barnet att livet inte blir inrutat i lägenheten. Vi har ett bra exempel av grannen ovanför oss. Det är ett par med en cirka 4års grabb. Vågar påstå att dom skulle ha hälften mindre gräl och skrik på varann om  dom skulle vara mera i rörelse utanför ytterdörren. Om inte annat så ens ute och leka i ngn av alla parker vi har i närheten. Vi har iaf kommit fullt överens att vi inte skall bli inne sittare. Vår dotter skall inte vänjas vid rutinen att sitte hemma framför tv eller dator. Hon kommer nog att få delen snabbt iom att jag jobbar och har som intresse IT världen, så det är ngt vi måste akta oss för.

Men att hitta balansen mellan allt kommer att vara utmanande. Det jag iaf vet är att jag inte vill ha en dotter som bara sitter vid tv/dator och inte trivs ute.

Det som är bra att min brorsfamilj är sådana att dom trivs med barnen ute så det är nära till för att få råd och sällskap då vi kommer till det skede med vår dotter.

Arbete, ett måste man försöker göra så trevligt som möjligt.

Arbete är ngt de flesta av oss måste göra för att få de dagliga räkningarna betalade, visst är vissa lyckligt lottade som inte behöver göra det, arbeta alltså.

Denna del som är merkant i våra liv är ngt som så dagligen kommer till disskusion och väcker debatter som ibland går till helt makalösa dimensioner. Det finns så många som gång på gång orkar upprepa hur otrevligt arbete de har, hur de inte orkar mm, men ändå stiger dom upp och går och gör det. Jag har själv varit i sådana likadana situationer kortvarigt, men genom livet har jag haft en sådan tumregel att: ifall det fortsättningsvis, då man på morgonen vaknar inte känns bra, då skall jag göra ngt åt saken. På grund av denna tumregel har jag erfarig ganska från varandra olika uppgifter. Denna tumregeln har också  lett till att då samma person återkommande gnäller om sin arbetsplats uppmanar jag personen att söka sig till ngt annat. Ifall man dessutom inte har pressen att fort pga arbetslöshet eller uppsägning hitta ngt så är det ju bara att sätta igång och skumma igenom annonser och söka sig fram till ngt som skulle intressera mera och lägga in ansökningen.

Visst är det skrämmande att lämna det gamla bekanta, stiga in i nya situationer och möjliga problem situationer, men vad är bättre, samma gamla dåliga, eller nya och smått skrämmande?

Man måste komma ihåg den detaljen och som jag försöker påminna mig så ofta som möjligt, att det att man inte trivs med vad man gör, och sen ännu yttrar sig gång på gång om det, bara orsakar att situationen för en själv, känns jobbigare. Men denna dåliga andan fastnar också på andra. Troligen börjar dom inte tycka illa om sitt eget arbete, men dåligt humör och negativa tankar smittar och gör ju ingen glad.

Vad kommer till mina arbetsplatser så måste jag medge att alla brancher och arbetsplatser jag haft, har alla innehållit trevliga delar/uppgifter i sig. Delar man kommer ihåg med värme och skulle gärna vilja ha i det då nuvarande jobb mera.

Saker jag bland annat gjort innehåller:

  • Sval- och kyl-lagerarbetare
  • Säkerhetskontrollant på flygfält
  • Väktare
  • Lastbilschaufför
  • Diverse IT-relaterade uppgifter

Det är lätt att lista olika bra saker från ovannämnda uppgifter

  • Sval- och kyl-lagerarbete
    • Då det var hett på sommaren var det skönt att gå på arbete, speciellt till kyl-lagret. Lönen var ganska bra iom att det var tungt lagerarbete och detta främjade också fysisk muskelstyrka.
  • Säkerhetskonttrollant
    • Passagerarna, de var både illa och gott. Att få se och höra olika nationalitetär, åsikter, sätt att se på saker och allmännt internationella stämningen.
  • Väktare
    • Spänningen man hade då man gick till ett ställe där alarmet gått och hålla sig lung och sansad utan att veta vad som skulle hända till nästa. Också på ett intressant sätt att vara ute under nätterna och jobba och köra omkring i Helsingfors och se staden så öde som den kan vara.

Och listan skulle kunna fortsättas långt till. Jag sitter och reflekterar detta för den orsaken att vid årsskiftet börjarde jag på en ny position i företaget jag varit i de senaste snart 3 åren. Jag har trivats i min uppgift i lokal supporten pga det varit kund-/användar service på “rotnivå” och man fått röra sig omkring från plats till plats. Stora utmaningar inom arbetsuppgifter har det inte varit och arbetsmängden har varit passligt varierande. Då jag i tiderna börjarde på lokal supporten visste jag att jag inte kommer att gå i pension från den positionen, men hade bestämt mig att jag inte heller har bråttom bort därifrån. Det blev 2år och dryga 8 månader till slut.

Snabbt(inom 1år) märkte jag dock att jag inte får tillfredställning i att bara göra det minsta som förvänttades av mig så jag började söka och ta emot tilläggsuppgifter åt mig, må det ha varit att uppdatera eget teams interna saker, eller dokumentering inom hela företaget mm. Detta allt höll mig nöjd ett tag till, men inom 2 år från att ha börjat så började jag även kolla på nya positioner inom företaget. Detta pga att min arbetsgivare satsar hårt på egen personal trivsel. Det arrangeras en massa aktiviteter och händelser fortsättningsvis.

Då jag sen bestämt mig för att söka efter nya positioner och det hade kommit fram sådana som intresserade mig, la jag in ansökningar. Jag märkte mig falla bort i rekryteringskedjan och det kändes tungt. Jag nämligen sökte uppgifter jag var säker att skulle passa mig som arbetarprofil och då min förman även rekomenderade och medhöll att det är uppgifter och positioner som passar mig.(jag var dock inte säker att jag skulle få dem)

Jag hann söka till 2 andra uppgifter före jag fick den jag har nu, och måste medge att jag för båda gångerna jag inte fick positionen blev jag mer och mer nerslagen. Efter andra gången var jag redan färdig att ge upp och söka utanför huset på allmänna marknaden, men min förlovade uppmanade mig att söka den här nya positionen. Med andra ord har jag henne att tacka, för utan hennes stöd och åsikter skulle jag nog inte sökt platsen.

Nu när jag igen fått glöden, glädjen och nyfikenheten väckt för mitt arbete kan jag inte dock ändå låta bli att fundera, hur länge orkar jag nu? Det jag har börjat med är ngt som är intressant, väldigt intressant. Dessutom ser jag den innehålla av de olika delarna jag i mina tidigare arbetsplatser har gillat, så i andra ord borde denna uppgift vara ganska nära så gott som det kan bli.

I min arbetsuppgift får jag träffa kunder, jag får jobba internt på ett brett fält, jag har både ansvar och ledigheter, får dokumentera, och visionera. Jag tror nog jag kommer att orka en god bit framöver igen.

Därför uppmanar jag alla, ifall du inte trivs och orkar, ifall du bara hittar de negativa sakerna. Överväg att göra klivet till ngt nytt och spännande istället för att gå i de gamla spåren. 🙂

Pappa

Pappa, denna magiska term över en person som jag lärt mig uppskatta, beundra och respektera på ett sätt jag aldrig trott under senaste året.

För att förstå mina nuvarande tankar om denna term så måste jag först berätta lite om min egna far.

Då jag vuxit upp så kan jag med handen på hjärta medge att jag knappast varit det enklaste fall till son. (långt ifrån den svåraste också, iofs)  Som yngre sonen så har jag ganska mjukt glidit i min storebrors skugga och lyckas göra diverse dumma beslut som många gånger pappa rett upp. (också mamma, men hon är ett kapittel för sig, så jag måste dela dessa två åt här i egna bloggposter.) 🙂

Kan bara gissa hur många gånger min pappa suttit och funderat och planerat hur han skall gå tillväga för att uppfylla mina föräldrars plan på att uppfostra sina söner. Hur han suttit och pusslat ihop alla de små delarna så att matbordet skall ha mat, så bilen skall ha bensin, så alla skall hinna till sina egna händelser/aktiviteter, så hans söner skall få nya innespelskor, så försäkringarna skall vara i kraft och så mycke mera.

Då jag var liten så var pappa alltid med mig på hobbyn, må det varit att stå och heja på mig, på ett regnigt fri-idrottsplan, köra till scout träffar, sitta otaliga timmar i handbollshallen då jag tränat och spelat sena kvällar, eller söka hem mig från ngn fest. Han orkade se efter mig och ge både råd och orders för att jag skulle göra rätta beslut. Och OJ vilken mängd kunskap min pappa har. Jag har så länge jag kommer ihåg haft en respekt för pappas kunskan om allt mellan himmel och jord. Frågade man pappa, fick man svar, och allt som oftast riktigt mycke innehållsrikt svar, inte bara svammel.

Pappa var den som tog mig också på konsärer, ishockey matcher och så gott som vart jag ville. Efter att jag gjort bort mig så påminde han mig och hur jag bordet ha gjort, ibland strängare, ibland snällare men alltid hjälpte han mig att fixa i ordning sakerna efteråt.

Det jag ändå inte kommer ihåg gällande pappa skulle vara det att han skulle varit den som busas, kittlas, brottas eller joxat med mig, men på senare dagar har jag blivit berättad att det allt gjorde han också.

Då vi med min förlovade fick vetskapen att vi väntar “små fötter” steg dessa tankar upp till ytan som aldrig förr, jag skulle ju själv bli pappa, jag, jag som gjort alla dessa konstiga och dumma beslut tidigare. Tanken att jag skulle bli medlem i en så fin skara som kallas till pappa var ofattbart.

Detta ledde till att jag fick lite av prestations ångest, hur skall jag klara av detta. Det att min storebror klarar av det är inte konstigt, han har ju alltid varit lik pappa och förnuftig. Vid detta skede då man fick veta om barnet var det otroligt skönt att veta att man har 8+ månader att ens försöka förbereda sig för denna otroliga nya uppgift.

Vid ngt skede kom jag på mig själv att fantisera ut ett skenario, eller kanske en sci-fi dröm, var ifall man skulle kunna ladda ner all information från min pappas huvud, göra några små egna justeringar i databasen och sen ladda upp det i egna huvudet. Perfekt, sen skulle jag veta att mitt barn skulle få den underbara pappa jag haft i tiderna.

Dagen kom då jag blev far, och höll min nyfödda dotter i famnen, då börja jag förstå små delar av vad min pappa har gått igenom och känslor han känt. Den där oändliga kärleken som steg fram, känslan för att se efter att allt är så bra som möjligt för henne, den där oron att hålla henne frisk, hel, och på rätta vägen i framtiden. Jag insåg ganska fort att det inte finns ngt jag inte skulle göra för henne. Det är alltså detta min pappa känner för mig och min bror, vad de flesta pappor känner för sina barn.

Det makalösa är ju dessutom det, att alla dessa samma saker ser man nu ännu också i pappa vad kommer hans barnbarn, samma saker han haft till egna söner. Att se min egna pappa(60+ år) krypa på golvet med min brors äldre son och leka med tågbanan, ta min brors yngre son i famnen och gå runt i lokalen och peka på saker och berätta vad det är. Med ett tålamod värt minst 10 unga män lyssna och vägleda ännu dessa dagar, ofattbart. Men det är så underbart att också se min egna pappa bli helt bortkollrad av glädje och nyfikenhet då jag far på besök nu med min dotter, hans första tös i släkten.

Min pappa har med sina handlingar i tiderna satt ribban högt för mig, men om det är något jag är helt hundra på, så är det att jag skall göra mitt allt för att nå dit. Inte bara för att göra ett så bra arbete som möjligt för min dotter, utan också bevisa åt min egen pappa. “Jag hör en utmaning!” 😉

Jag känner mig hedrad att få vara i denna ärade grupp och skall se till att jag fullför min uppgift, i gruppen som kallas: Pappa. 🙂