Life after MNR

Sunnuntaina juoksun jälkeisenä päivänä ohjelmassa oli vierailua joten silloin ei tullut mitään tehtyä ja alkuviikko on jälleen lentänyt kuin siivillä, joten harjoittelu on jäänyt taka-alalle. Sen kuitenkin kerkesin jo tehdä että hankin SporttiPassilla jäsenyyden Espoonlahden Fressiin ja alan käydä siellä pitämässä itseäni kunnossa. Tänään ajattelin mennä sinne tutustumaan ihan näin liikunnallisissa merkeissä kunhan tytär on nukahtanut.  Continue reading

Människorelationer

Mängde olika relationer man har i livet är omöjligt lång och varierande för att kunna börja lista upp dem, och dessutom är jag ju mest intresserad av mina egna och närmaste relationer. Jag har läst/hört att det tar 5 sekunder för en person att bygga en åsikt om den andra parten då man träffas första gången. Efter dom 5 sekunderna börjar man fortsätta att forma bilden. Ibland träffar första åsikten helt rätt och den man fått den förblir. Där emellan kan det går riktigt tokigt. Man får en bild som sen förändras helt vid det skede man börjar snacka/umgås.

Många påstår sig kunna läsa av folk snabbt och rätt genast då de träffar, men jag hör inte till dom. Jag har en konstigt stark fördoms förmåga. Jag bygger en bild om vad jag tycker, men det jag ser som min styrka i saken är den, att jag kan enkelt forma om min åsikt. Om jag är ärlig så ser jag det som en bättre egenskap en det att man läsar av folk genast rätt, och sen kanske förblir i den fördoms åsikten. Det optimala skulle ju vara att forma en första åsikt och ännu alltid ha rätt.

Det som jag dock är nöjd med är att jag har fyllt mitt liv med människor och relationer som jag inte bara anser mig behöva för att kunna nå mina mål, utan människor jag kan vara med i harmoni, och kanske också ge av mig själv för att förbättra deras liv. Som det nu är så anser jag mig träffat fullträffen med mitt parförhållande, min partner stöder mig vid behov, behov jag inte nödvändigt själv ens ser, jag vet att jag kan stöda henne i andra saker. Men ens liv är så mycke mera än bara sitt parförhållande. Det är familj för övrigt och vänner, det är arbetskollegor, hobby kollegor. Att balansera, jämna ut och hitta cirklar och människor som fungerar på alla platser är det viktiga.

Det som är intressant hur man kan träffa en person, som utan att göra ngt speciellt tjänar åt sig ett fullständigt förtroende. Personen ifråga kan du tala om vad som helst, må det vara hur personligt som helst. En som du känner att det bara matchar genast. Då du ger ut en tanke så kan personen ta emot, reflektera eller utmana med ett ord. Då jag i tiderna började i min nuvarande arbetsgivares tjänst så hade jag en sådan person i mitt nya team.

Vi har inte varit alla kvällar tillsammans, vi har inte suttit i oändliga timmar och berättat om oss själva, eller tagit en råfylla på för att kunna prata om känslor som det krävs för många män. Då vi började snacka från första början var det bara ngt som fick mina egna tankar att stiga till en helt ny nivå. Personen i fråga slutade dock först från samma team, sen samma företag och for på en resa som tog 11månader, vilket betyder att vi då inte träffades på en lång tid, men då vi nu träffades på tumanhand kände man en samhörighet som är oförklarig för mig. Det bekväma är det att vi kan kasta ut alla våra tankar och åsikter i luften, och så plockar vi ner dem en och en i den ordningen som någondera ser nyttig i disskusionen.

Det intressanta är det att då vi kommer igång i disskusion så känns det som om man skulle bli smartare själv, som om man skulle få en injektion av ngn drog, skrämmande. 🙂

Now a solution should be pretty obvious.

Now a solution should be pretty obvious.

Det roliga är dock också det att jag verkar ha samma effekt på min vän, och inget är så bra som att kunna ge tillbaka det som han ger åt mig. På detta sätt får man en ömsesidig upplevelse och detta gör disskusionerna bra för båda, och inte bara den ena.

Motsatsen till det just skrivna är personer som man aldrig riktigt förstår, fast man hur skulle försöka komma underfund om hur den andra tänker på saker, så kommer man aldrig åt att förstå. Att ha dessa i ens liv är inte dåligt, utan tvärtom så enligt min åsikt är det även bra att ha av denna andra ytterligheten också i sitt liv. För att ha sådana så kan man komma åt att utmana sina egna tankar på ett spännande sätt. Det man dock måste komma ihåg är att inte ta det alltför allvarligt, och påminna sig att man kan inte alltid förstå alla och allas ideär. Det är bara så och man kan inte rätta det i vissa fall.

Balansen, det är det vad som är det viktiga!
Balans

Ämnen som dessa tycker jag är enormt intressanta och fritids-psykologi är ett skoj ämne att hantera. Båda att höra och prata om. Hur tänker andra, värför gör de som de gör, vad leder till olika handlingar och reaktioner, kan man vända på slanten och se från andras sida, kan man förbättra situationen för någon annan eller en själv. Är det låst till det som det är eller kan låset öppnas och ändra tankeställningen och inställningen?

Det kommer i vardagen fram situationer som ruskar om mig så det susar mellan öronen för mig. Det finns situationer som min förlovade kommer så “från vänster” att jag blir orolig i att hur kan jag ha tänkt såhär snävt om denna sak. Jag har just kommit upp bland molnen och så kommer en stor men snäll hand och rycker tag om mitt ben och drar mig ner till marknivå. Sen då jag just kommit på att “oj vad tönttigt jag tänkte” så kommer hon med en komentar, en åsikt, en insikt och bilden nedan aktiveras för mig:

Kunskap och åsikter byggs upp tillsammans.

Kunskap och åsikter byggs upp tillsammans.

Och då denna “process” tar slut så ser jag hur min förlovade står och smyg ler och myser då hon inser slutsatsen BINGO! 😀

Denna samma process händer också åt andra hållet, och det underbara är det att vi tillsammans har kommit till ngt som förbättrar våras bådas liv, underbart.

Till mitt stora nöje och sinnesfrid har jag äran att få uppleva dessa saker denna vecka, och dagarna efter varann, både min väns själreflekterande och min förlovades tankeställare. Då jag åkte in till kontoret i morse satt jag och kände en ro i mitt liv som var ngt man alltid försöker sträva till, och tyvärr så många kanske aldrig uppnår detta lugn.

Som det just nu är så har jag svårt att se mitt liv bli bättre för stunden. 🙂

Yrkesutbildning

Yrkesutbildning är något som många hamnar göra fortsättningsvis, och andra, tja, aldrig. Jag har då hamnat in på en branch var det är viktigt att utbilda sig fortsättningsvis och för att hållas med måste man följa vad för nya tekniker och innovationer tas i bruk.

Det intressanta med min situation är den att då jag bytte arbetsposition så skiftade utbildningsbehovet ganska rejält. Då jag fungerade i lokal supporten så behövde jag ha en stark fokus på arbetsstationsteknik, problemlösnings tekniker samt nya kommande tekniker. Då speciellt på arbetsstations Operativ Systems sidan inom företag, mobilteknik och kontors infrastruktur.

Fast min arbetsgivare stöder och uppmuntrar att gå kurser, sertifiera mig och dom betalar notan så lyckades jag inte få tillstånd ett enda sertifikat. Jag gick en kurs första året jag var i företaget på jobb men sen bara blev det ogjort, inte nödvändigtvis för att jag inte skulle ha velat, utan för diverse andra orsaker. En bland annat den att jag vill gå kurser som min förman inte ansåg stöda min dåvarande arbetsuppgift. Men saker man följde med mycke t var Windows XP/7/8 problemlösning, Epost och speciellt Exchange företags epost funktioner, Windows Servrar, Windows Active Directory mm. Nu när jag då blivit systemchef så har behovet att följa med ändrats.

Man ifrågasätter nu, att skulle jag ännu ha behovet att följa med dessa alla förnämda eller är det bara extra arbete för mig, att fortsättningsvis följa med dessa tidigare områden?

Samtidigt försöker jag komma på vad för kurser/sertifikat skall jag försöka få gjort nu iom min nya position. Min nya post är ju ngt som inte det finns färdiga utbildningar på, så min utmaning är att försöka hitta ngt som är så nära eller involverar så mycke som möjligt att min nuvarande post.

Jag har då som ansvarsområde en användarportal, men vid sidan är jag också back-up för “knowledge management” inom min arbetsgivare, och detta har lett till att jag nu utbildar mig i det också. Idag och i morgon har jag utbildning inom Sharepoint 2013 och som utbildare har vi en så kunnig kille att man blir bara häpen. Han har utfört Microsofts egna sertifikationer till näst högsta nivån och den nivån har nått i hela världen bara cirka 80 personer. Maffigt. 🙂

Det som dock är otroligt är att fast man insett att man inte vet så mycket, så vet jag en hel del mera än många vanliga användare, som då använder programmen varje dag. Men då man har en utbildare av den kalibern som vi har i denna kurs så inser man hur lite man iaf kan.

Idag gicks det mest igenom kort historik av Sharepoint produkten, hur den vuxit upp, vad den i själva verket är och hur den kommer att föras vidare. En hel del märkte jag mig veta men det kom nog fram så mycke nytt att man blev lite snurrig. I morgon har vi då mera “hands on” arbete samt inlärning i själva konfigurering och uppehåll. I morgon skall vi också ha helt praktiska övningsuppgifter och problem lösnings “workshop”. Spännande. 🙂

 

Dagen som ändrade mitt liv.

Det finns saker, eller kanske mera händelser som formar ens liv, ändrar det man är van med. Enligt min åsikt finns det små, större och enorma sådana. Skillnaderna mellan dessa kan orsaka en post senare, men den i rubriken hänvisade dagen jag nu har i tankarna hände mig den 18.10.2012, och det är en sådan sak man till och med kan spesificera med klockslaget 01.44.

Detta är då min dotter föddes, fast det gissade ni redan säkert. 🙂

Dagen och tiden för denna händelse har då redan kommit fram och platsen, den var på Kvinnokliniken i Helsingfors. Veckan eller veckorna före det hände så började det vara lite spänt redan här hemma. Vi gick och rent ut sagt bara vänttade. Beräcknade dagen hade vi 23.10. så hon kom lite tidigare än det. Det var en massa “hur mår du” och “hur känns det” frågor här hemma, och uppmärksamheten min partner fick var total. Veckorna för mig gick i en otrolig dimma. Jag måste ärligt medge att jag inte har en blå blek aning om vad som annat har hänt då. Varken på arbete, eller för mina komppisar eller familje medlemmar. Dessa veckor var det också säkert en ökning på 150% till det normala om man jämför samtal/tekstmeddelande/chat mm med både mina och förlovades föräldrar.

Den 17.10. vaknade jag inte till min väckarklocka utan till min kärlek som meddelade att det gör ont och att ngt håller på att hända. Det blev en snabb koll igenom symptomer vi visste om och det jämfördes med vad hon kände. Då det fastslagits att det troligen är förlossningen som börjat så gjorde vi en snabb koll att skall jag ringa mig bort från arbete eller skall jag sätta mig i bilen. Det blev arbete som gällde för mig.

Och om det varit så att jag kollat senaste veckor mycke på min telefon så var det inget jämfört med denna dag. Tror inte jag just hunnit sätta bort telefonen fören jag tog den fram igen för att kolla att den har nät, den fungerar, har det kommit meddelande eller samtal. Alla möjliga medier var under fullständig koll hos mig, det gällde Facebook, Twitter (nämnvärt att Annika inte ens använder Twitter), Google+(inte detta heller använder hon), epost och då telefonen.

Arbetsdagen tog slut och på kvällen skulle jag sköta ett match statistik uppdrag. Vi ringdes och det kollades att skall jag fara dit eller skall jag komma hem, beslutet, sköt bort ditt uppdrag och kom sen hem. Så for jag iväg til Vanda för att fixa bort uppdraget men 15min före matchen skulle började ringde telefonen och det var Annika som meddelade att hon behöver sällskap. Sagt och gjort, jag hoppade i bilen och åkte hem, och då jag kom hem visade det sig att det var dags att fara iväg till Kvinnokliniken.

Måste berätta att dessa var säkerligen de mest spännande minuterna jag någonsin upplevt då vi åkte till kvinnis. Väl där och cirka 6h senare hände det som vi vänttat på i lite under 9 månader, vi blev föräldrar. En underbart perfekt dotter gavs åt oss och känslogmässigt var  jag på en tripp som var något så osannolikt att det inte kan beskrivas den stunden. Tror inte att ens droger skulle kunna åsterkomma samma.

Min dotter, Amelie.

Min dotter, Amelie.

Vi hade turen att få ett familjerum på Kvinnokliniken och uppdraget började, uppdraget att vara föräldrar och lära oss känna vårt tillskott i familjen. Dag och natt i 3 dygns tid spenderade vi alla tre tillsammans på Kvinnokliniken. Kicken av energi man hade var ngt så otroligt. Det var inte många minuter man sov men ändå var man i ett så alert status att allt noterades runt henne.

Vill också i detta skede tacka den underbara personalen på Kvinnis som vi hade runt oss. Dom såg nog till att vi hade det så bra som möjligt och hjälp fick man omedelbart ifall man så ville/behövde. Också “utbildningen” dom gav var guld värd. 🙂

Nu har det då gått 3 månader sen dess, och berg-o-dalbanan man varit på är otrolig. Från att vara fullständigt facinerad, till gråtfärdig, till frustrationen, till den enorma tröttheten. Men ändå fast det inte bara varit en dans på rosor så skulle man inte kunna tänka sig att lämna ngt bort. Sist och slutligen så är ändå den största och övertäckande känslag glädje, kärlek, stolthet och beundran över denna lilla person som fängslat mitt hjärta.

På rådgivningen igår så mättes och vägdes hon, och resultaten är jätte fina. Längd hade hon 57,4cm (47cm vid födseln) och vägde 5330gram (2700g vid födseln). Hennes kolik har börjat lätta och tösen är mera och mera glad och pigg. Hon gnäller då det är ngt som är på tok, men inte annars.

Gällande den underbara dagen för tre månader sen har jag försökt på ngt sätt kategorisera eller värdera för mig själv men det bara inte lyckas. Den dagen är bara något så otroligt underbart konstig. 🙂

Frågorna som stigit fram är jätte stora.

  • Kommer jag att klara av att hålla henne säker,
  • Kommer hon att lära sig värdera saker som är viktiga för oss föräldrar,
  • Klarar jag av den ekonomiska sidan,
  • Skall hon bli som man inbillat sig,
  • Kommer hon att ta de rätta besluten i livet,
  • Hittar hon glädje och stabilitet i sitt liv,
  • Kommer hon att hålla fötterna på jorden men drömmarna uppe i himlen,
  • mm mm.

Samtidigt som dessa frågor kan få en orolig så är det ändå något man vänttar att få se och uppleva. Nu när man titta rpå henne där hon sitter i babysittern, jollrar och ler, klämmer på prasselboken så kan man inte göra annat än förundra sig.

Andreas ❤ Amelie

Arbete, ett måste man försöker göra så trevligt som möjligt.

Arbete är ngt de flesta av oss måste göra för att få de dagliga räkningarna betalade, visst är vissa lyckligt lottade som inte behöver göra det, arbeta alltså.

Denna del som är merkant i våra liv är ngt som så dagligen kommer till disskusion och väcker debatter som ibland går till helt makalösa dimensioner. Det finns så många som gång på gång orkar upprepa hur otrevligt arbete de har, hur de inte orkar mm, men ändå stiger dom upp och går och gör det. Jag har själv varit i sådana likadana situationer kortvarigt, men genom livet har jag haft en sådan tumregel att: ifall det fortsättningsvis, då man på morgonen vaknar inte känns bra, då skall jag göra ngt åt saken. På grund av denna tumregel har jag erfarig ganska från varandra olika uppgifter. Denna tumregeln har också  lett till att då samma person återkommande gnäller om sin arbetsplats uppmanar jag personen att söka sig till ngt annat. Ifall man dessutom inte har pressen att fort pga arbetslöshet eller uppsägning hitta ngt så är det ju bara att sätta igång och skumma igenom annonser och söka sig fram till ngt som skulle intressera mera och lägga in ansökningen.

Visst är det skrämmande att lämna det gamla bekanta, stiga in i nya situationer och möjliga problem situationer, men vad är bättre, samma gamla dåliga, eller nya och smått skrämmande?

Man måste komma ihåg den detaljen och som jag försöker påminna mig så ofta som möjligt, att det att man inte trivs med vad man gör, och sen ännu yttrar sig gång på gång om det, bara orsakar att situationen för en själv, känns jobbigare. Men denna dåliga andan fastnar också på andra. Troligen börjar dom inte tycka illa om sitt eget arbete, men dåligt humör och negativa tankar smittar och gör ju ingen glad.

Vad kommer till mina arbetsplatser så måste jag medge att alla brancher och arbetsplatser jag haft, har alla innehållit trevliga delar/uppgifter i sig. Delar man kommer ihåg med värme och skulle gärna vilja ha i det då nuvarande jobb mera.

Saker jag bland annat gjort innehåller:

  • Sval- och kyl-lagerarbetare
  • Säkerhetskontrollant på flygfält
  • Väktare
  • Lastbilschaufför
  • Diverse IT-relaterade uppgifter

Det är lätt att lista olika bra saker från ovannämnda uppgifter

  • Sval- och kyl-lagerarbete
    • Då det var hett på sommaren var det skönt att gå på arbete, speciellt till kyl-lagret. Lönen var ganska bra iom att det var tungt lagerarbete och detta främjade också fysisk muskelstyrka.
  • Säkerhetskonttrollant
    • Passagerarna, de var både illa och gott. Att få se och höra olika nationalitetär, åsikter, sätt att se på saker och allmännt internationella stämningen.
  • Väktare
    • Spänningen man hade då man gick till ett ställe där alarmet gått och hålla sig lung och sansad utan att veta vad som skulle hända till nästa. Också på ett intressant sätt att vara ute under nätterna och jobba och köra omkring i Helsingfors och se staden så öde som den kan vara.

Och listan skulle kunna fortsättas långt till. Jag sitter och reflekterar detta för den orsaken att vid årsskiftet börjarde jag på en ny position i företaget jag varit i de senaste snart 3 åren. Jag har trivats i min uppgift i lokal supporten pga det varit kund-/användar service på “rotnivå” och man fått röra sig omkring från plats till plats. Stora utmaningar inom arbetsuppgifter har det inte varit och arbetsmängden har varit passligt varierande. Då jag i tiderna börjarde på lokal supporten visste jag att jag inte kommer att gå i pension från den positionen, men hade bestämt mig att jag inte heller har bråttom bort därifrån. Det blev 2år och dryga 8 månader till slut.

Snabbt(inom 1år) märkte jag dock att jag inte får tillfredställning i att bara göra det minsta som förvänttades av mig så jag började söka och ta emot tilläggsuppgifter åt mig, må det ha varit att uppdatera eget teams interna saker, eller dokumentering inom hela företaget mm. Detta allt höll mig nöjd ett tag till, men inom 2 år från att ha börjat så började jag även kolla på nya positioner inom företaget. Detta pga att min arbetsgivare satsar hårt på egen personal trivsel. Det arrangeras en massa aktiviteter och händelser fortsättningsvis.

Då jag sen bestämt mig för att söka efter nya positioner och det hade kommit fram sådana som intresserade mig, la jag in ansökningar. Jag märkte mig falla bort i rekryteringskedjan och det kändes tungt. Jag nämligen sökte uppgifter jag var säker att skulle passa mig som arbetarprofil och då min förman även rekomenderade och medhöll att det är uppgifter och positioner som passar mig.(jag var dock inte säker att jag skulle få dem)

Jag hann söka till 2 andra uppgifter före jag fick den jag har nu, och måste medge att jag för båda gångerna jag inte fick positionen blev jag mer och mer nerslagen. Efter andra gången var jag redan färdig att ge upp och söka utanför huset på allmänna marknaden, men min förlovade uppmanade mig att söka den här nya positionen. Med andra ord har jag henne att tacka, för utan hennes stöd och åsikter skulle jag nog inte sökt platsen.

Nu när jag igen fått glöden, glädjen och nyfikenheten väckt för mitt arbete kan jag inte dock ändå låta bli att fundera, hur länge orkar jag nu? Det jag har börjat med är ngt som är intressant, väldigt intressant. Dessutom ser jag den innehålla av de olika delarna jag i mina tidigare arbetsplatser har gillat, så i andra ord borde denna uppgift vara ganska nära så gott som det kan bli.

I min arbetsuppgift får jag träffa kunder, jag får jobba internt på ett brett fält, jag har både ansvar och ledigheter, får dokumentera, och visionera. Jag tror nog jag kommer att orka en god bit framöver igen.

Därför uppmanar jag alla, ifall du inte trivs och orkar, ifall du bara hittar de negativa sakerna. Överväg att göra klivet till ngt nytt och spännande istället för att gå i de gamla spåren. 🙂