Det är på sitt sätt en spännande och underbar stund då man nattar sitt hjärtegryn varje kväll.

Då man ser på allt av vår lilla tös att hon är trött, och det enligt klockan att dags att lägga det lilla hjärta ner för att sova, så kan man gå igenom hela skalan känslor, inom i vissa fall några minuter, ibland en timme+.

Vi har då haft sömnskola och hon har lärt sig att somna i egen säng, så då går rutinen till ganska långt enligt följande varje kväll:

19:00 – kvällsgröt
19:30 – pyjamas och ny blöja
19:45 – kvällsmjölk
20:00 – tandtvätt
20:05 – lägger ner i egen säng

Efter det börjar tösen först leka med sina tår, tutten, tja, allt hon kan tänka sig. Sen skall hon lite rafsa på madrass och annat runt sig. Vid detta skede börjar oftast hennes ögonen lite glappa och hon försöker svänga runt i krypställningen. Detta hindras lätt med att sätta handen på höftet.

Efter det sitter man och håller andan då ögonen sakta går fast, hennes andningen lungar ner sig och blir djupare. JUST då ögonen gått fast pustar man ut att nu somna hon och då öppnas de igen, *morr*.

Ofta blir förra rumban om, men i kortare mall. Ögonen går fast långsamt långsamt och man hurrar inombords tills de igen öppnas fullt och man suckar med en liten desperation.

Ingen rumba men ögonen glider sakta fast och lite upp igen, fram och tillbaka. Lite ofrivilligt krämandes för att hitta den bekväma ställningen och jag känner mig segerfull för nu är det fast i sekunder och det är gjort.

TJI, får man för hon vill ännu svänga på sig till den andra sidan, och samma fram och tillbaka guppande med ögonlocken. Sen brukar det komma en lite djupare pust och HURRAA, nu blev ögonen fast. Hennes lilla kroppna slappnar av fullständigt och det börjar gå en jämn och rytmisk snusande då hon somnat. Vid detta skede har jag alltid lust att stiga upp, räcka upp händerna mot tacket och hojta till; “Seger, jag har vunnit!”

Man tittar på klockan och märker att klockan är runt 21:00, då tänker man bara “shit, vart for den timmen”!

Men då hon somnat och man rätar ut täcket över henne känner man oendlig kärlek mot detta lilla liv som sover sött framför en. Hon ser så lugn och till ro varande, att man skulle kunna bli och sitta bredvid henne, och bara beundra hennes fridfulla stämning. Det är denna stund som alla nervspänningar, egna morr, hundratals nej nej nej som kommit under dagen glöms bort och man har bara lust att lyfta upp henne i famnen och krama henne tills man själv somnar…men bondförnuftet stiger fram och man vågar inte röra henne. För VAD OM hon vaknar?

Denna nervrivande, frustrationsfulla, glada, desperata segerfulla, underbara och alla andra stora känslomässiga rutin har jag glädjen att gå igenom alla kvällar. Och fast man själv är trött och skulle vilja gå och sova och inte vilja ha denna show, så efteråt är man glad att det hände igen ikväll.

Älskar min igår 10 månader gamla dotter i all oändlighet!