Somnar, somnar inte…

Det är på sitt sätt en spännande och underbar stund då man nattar sitt hjärtegryn varje kväll.

Då man ser på allt av vår lilla tös att hon är trött, och det enligt klockan att dags att lägga det lilla hjärta ner för att sova, så kan man gå igenom hela skalan känslor, inom i vissa fall några minuter, ibland en timme+.

Vi har då haft sömnskola och hon har lärt sig att somna i egen säng, så då går rutinen till ganska långt enligt följande varje kväll:

19:00 – kvällsgröt
19:30 – pyjamas och ny blöja
19:45 – kvällsmjölk
20:00 – tandtvätt
20:05 – lägger ner i egen säng

Efter det börjar tösen först leka med sina tår, tutten, tja, allt hon kan tänka sig. Sen skall hon lite rafsa på madrass och annat runt sig. Vid detta skede börjar oftast hennes ögonen lite glappa och hon försöker svänga runt i krypställningen. Detta hindras lätt med att sätta handen på höftet.

Efter det sitter man och håller andan då ögonen sakta går fast, hennes andningen lungar ner sig och blir djupare. JUST då ögonen gått fast pustar man ut att nu somna hon och då öppnas de igen, *morr*.

Ofta blir förra rumban om, men i kortare mall. Ögonen går fast långsamt långsamt och man hurrar inombords tills de igen öppnas fullt och man suckar med en liten desperation.

Ingen rumba men ögonen glider sakta fast och lite upp igen, fram och tillbaka. Lite ofrivilligt krämandes för att hitta den bekväma ställningen och jag känner mig segerfull för nu är det fast i sekunder och det är gjort.

TJI, får man för hon vill ännu svänga på sig till den andra sidan, och samma fram och tillbaka guppande med ögonlocken. Sen brukar det komma en lite djupare pust och HURRAA, nu blev ögonen fast. Hennes lilla kroppna slappnar av fullständigt och det börjar gå en jämn och rytmisk snusande då hon somnat. Vid detta skede har jag alltid lust att stiga upp, räcka upp händerna mot tacket och hojta till; “Seger, jag har vunnit!”

Man tittar på klockan och märker att klockan är runt 21:00, då tänker man bara “shit, vart for den timmen”!

Men då hon somnat och man rätar ut täcket över henne känner man oendlig kärlek mot detta lilla liv som sover sött framför en. Hon ser så lugn och till ro varande, att man skulle kunna bli och sitta bredvid henne, och bara beundra hennes fridfulla stämning. Det är denna stund som alla nervspänningar, egna morr, hundratals nej nej nej som kommit under dagen glöms bort och man har bara lust att lyfta upp henne i famnen och krama henne tills man själv somnar…men bondförnuftet stiger fram och man vågar inte röra henne. För VAD OM hon vaknar?

Denna nervrivande, frustrationsfulla, glada, desperata segerfulla, underbara och alla andra stora känslomässiga rutin har jag glädjen att gå igenom alla kvällar. Och fast man själv är trött och skulle vilja gå och sova och inte vilja ha denna show, så efteråt är man glad att det hände igen ikväll.

Älskar min igår 10 månader gamla dotter i all oändlighet!

Dagen som ändrade mitt liv.

Det finns saker, eller kanske mera händelser som formar ens liv, ändrar det man är van med. Enligt min åsikt finns det små, större och enorma sådana. Skillnaderna mellan dessa kan orsaka en post senare, men den i rubriken hänvisade dagen jag nu har i tankarna hände mig den 18.10.2012, och det är en sådan sak man till och med kan spesificera med klockslaget 01.44.

Detta är då min dotter föddes, fast det gissade ni redan säkert. 🙂

Dagen och tiden för denna händelse har då redan kommit fram och platsen, den var på Kvinnokliniken i Helsingfors. Veckan eller veckorna före det hände så började det vara lite spänt redan här hemma. Vi gick och rent ut sagt bara vänttade. Beräcknade dagen hade vi 23.10. så hon kom lite tidigare än det. Det var en massa “hur mår du” och “hur känns det” frågor här hemma, och uppmärksamheten min partner fick var total. Veckorna för mig gick i en otrolig dimma. Jag måste ärligt medge att jag inte har en blå blek aning om vad som annat har hänt då. Varken på arbete, eller för mina komppisar eller familje medlemmar. Dessa veckor var det också säkert en ökning på 150% till det normala om man jämför samtal/tekstmeddelande/chat mm med både mina och förlovades föräldrar.

Den 17.10. vaknade jag inte till min väckarklocka utan till min kärlek som meddelade att det gör ont och att ngt håller på att hända. Det blev en snabb koll igenom symptomer vi visste om och det jämfördes med vad hon kände. Då det fastslagits att det troligen är förlossningen som börjat så gjorde vi en snabb koll att skall jag ringa mig bort från arbete eller skall jag sätta mig i bilen. Det blev arbete som gällde för mig.

Och om det varit så att jag kollat senaste veckor mycke på min telefon så var det inget jämfört med denna dag. Tror inte jag just hunnit sätta bort telefonen fören jag tog den fram igen för att kolla att den har nät, den fungerar, har det kommit meddelande eller samtal. Alla möjliga medier var under fullständig koll hos mig, det gällde Facebook, Twitter (nämnvärt att Annika inte ens använder Twitter), Google+(inte detta heller använder hon), epost och då telefonen.

Arbetsdagen tog slut och på kvällen skulle jag sköta ett match statistik uppdrag. Vi ringdes och det kollades att skall jag fara dit eller skall jag komma hem, beslutet, sköt bort ditt uppdrag och kom sen hem. Så for jag iväg til Vanda för att fixa bort uppdraget men 15min före matchen skulle började ringde telefonen och det var Annika som meddelade att hon behöver sällskap. Sagt och gjort, jag hoppade i bilen och åkte hem, och då jag kom hem visade det sig att det var dags att fara iväg till Kvinnokliniken.

Måste berätta att dessa var säkerligen de mest spännande minuterna jag någonsin upplevt då vi åkte till kvinnis. Väl där och cirka 6h senare hände det som vi vänttat på i lite under 9 månader, vi blev föräldrar. En underbart perfekt dotter gavs åt oss och känslogmässigt var  jag på en tripp som var något så osannolikt att det inte kan beskrivas den stunden. Tror inte att ens droger skulle kunna åsterkomma samma.

Min dotter, Amelie.
Min dotter, Amelie.

Vi hade turen att få ett familjerum på Kvinnokliniken och uppdraget började, uppdraget att vara föräldrar och lära oss känna vårt tillskott i familjen. Dag och natt i 3 dygns tid spenderade vi alla tre tillsammans på Kvinnokliniken. Kicken av energi man hade var ngt så otroligt. Det var inte många minuter man sov men ändå var man i ett så alert status att allt noterades runt henne.

Vill också i detta skede tacka den underbara personalen på Kvinnis som vi hade runt oss. Dom såg nog till att vi hade det så bra som möjligt och hjälp fick man omedelbart ifall man så ville/behövde. Också “utbildningen” dom gav var guld värd. 🙂

Nu har det då gått 3 månader sen dess, och berg-o-dalbanan man varit på är otrolig. Från att vara fullständigt facinerad, till gråtfärdig, till frustrationen, till den enorma tröttheten. Men ändå fast det inte bara varit en dans på rosor så skulle man inte kunna tänka sig att lämna ngt bort. Sist och slutligen så är ändå den största och övertäckande känslag glädje, kärlek, stolthet och beundran över denna lilla person som fängslat mitt hjärta.

På rådgivningen igår så mättes och vägdes hon, och resultaten är jätte fina. Längd hade hon 57,4cm (47cm vid födseln) och vägde 5330gram (2700g vid födseln). Hennes kolik har börjat lätta och tösen är mera och mera glad och pigg. Hon gnäller då det är ngt som är på tok, men inte annars.

Gällande den underbara dagen för tre månader sen har jag försökt på ngt sätt kategorisera eller värdera för mig själv men det bara inte lyckas. Den dagen är bara något så otroligt underbart konstig. 🙂

Frågorna som stigit fram är jätte stora.

  • Kommer jag att klara av att hålla henne säker,
  • Kommer hon att lära sig värdera saker som är viktiga för oss föräldrar,
  • Klarar jag av den ekonomiska sidan,
  • Skall hon bli som man inbillat sig,
  • Kommer hon att ta de rätta besluten i livet,
  • Hittar hon glädje och stabilitet i sitt liv,
  • Kommer hon att hålla fötterna på jorden men drömmarna uppe i himlen,
  • mm mm.

Samtidigt som dessa frågor kan få en orolig så är det ändå något man vänttar att få se och uppleva. Nu när man titta rpå henne där hon sitter i babysittern, jollrar och ler, klämmer på prasselboken så kan man inte göra annat än förundra sig.

Andreas ❤ Amelie