spännande – Budbuda

I morgon på söndagen den 27.1. skall vi fara på första babysim hela familjen, huj vad spännande. 🙂

Som bakrunds information så är vårt sommarställe ute på en holme i skärgården, så det är viktigt för oss att vår flicka inte är rädd för vatten och kan simmande. Också för att vi som föräldrar skall kunna lite andas då vi är ute på holmen så bör tösen kunna simma. Själv har jag lärt mig simma då min mamma tog mig till simskola, och i tiderna har jag tyckte om riktigt mycke också att simma. Detta ändrade ändå vid ngt skede då jag i tonåren började lida av atopisk hy.

Nuförtiden simmar jag i simhall, kanske 2 gånger/år, varierande från år till år. Kan inte komma ihåg då jag varit senast i havet och simma och det är nog många år sen senast i sjö också. Det här med babysim är ngt som förvänttas av babyfamiljer vilket jag tycker är lite intressant. Då man pratar med andra barnfamiljer så är det allt som oftast så, att frågan ställs “när börjar ni med babysim” och inte som “tänker ni gå till babysim”. Värför är det såhär?

Jag förstår att det har många goda egenskaper och inverkan på barnet men är det ändå ngt som dessa dagar bara förvänttas?

Anyhow, det skall bli skoj. Delvis för vi får vara hela familjen på plats, vi inte gjort ngt liknande tidigare och vi har lyckas få en trevlig tid och plats för detta. Det som också gör att det låter trevligt är att vatten temperarturen är höjd pga av barnet, så man behöver inte vara orolig för att frysa. Skönt.

Vi går då via Folkhälsan, och de arrangerade en introduktionsstund för babysim och jag rekomenderar att andra också går den, för där kom bra information fram. Med informationen man fick därfrån känner jag mig säker och insatt i vad som kommer att hända och vad som förväntas av oss som föräldrar.

Det skall dock bli skoj, jag har en glad och positiv inställning för detta nya program. Skriver om detta senare då jag vet hur det gått. 🙂

Igår var det en lite spännande kväll då min bättre halva for iväg på första handbollsträningen sen hon blivit gravid. Detta betydde att vi skulle vara på tumis med tösen längre än 45min vilket var det förra rekordet.

Det blev en 3½ timmes tid som flög förbi jätte fort. Inga problem hade vi, utan det vara skoj att sitta och jollra på tumis. Det som också var lite spännande var det att tösen inte ätit från flaska på cirka 2 månader så lite hade man tanken; “hur skall det här gå”.

Det var lite ovant och då tösen lärt sig att suga med kraft och nu kom det utan hinder så blev det lite mycke för en gång och hon blev överraskad men det var fort över och så tömde hon nappflaskan i ett huj.

Fast jag aldrig var osäker så var det ju nog lite spännande. Tyngst var det nog för Annika som var den som var borta från tösen. Då hon senare kom hem så var hon också märkbart glad och ivrig att få hålla om sin kära dotter.

Annika har inte meddelat att vill hon börja gå mera ofta på träningar, eller var det här en engångs händelse, men det var nog skönt för henne att veta och uppleva att det går nog bra för pappa och tösen på tumis.